Högtidsstund med McLorin Salvant

Cécile McLorin Salvant på Nefertiti. Foto: Sanna Tedeborg

Cécile McLorin Salvant
Nefertiti 15/5
 
Stjärnskottet Cécile McLorin Salvant har gedigen musikutbildning och uppträder med stor självsäkerhet på scen, trots att hon bara har en skiva på meritlistan. Vad arrangörerna rubricerat som vårens jazzhändelse i Göteborg, gjorde näppeligen ingen av de dygt 160 andäktigt lyssnande besviken. Den skeptiska uppmaningen ”don’t believe the hype” byttes här till sin motsats. Damen från USA – med fransk mamma och pappa från Haiti – har vunnit den mest prestigefyllda tävlingen inom jazz, fyra utmärkelser i Down Beat och har således redan blivit en omtalad röstkonstnär. Hon omformar gärna mindre känt material till ett eget uttryck. Det blir därför ganska missvisande att jämföra med legendariska namn, sådana som Sarah, Dinah, Abbey, Betty och Carmen. Arrangemangens lekfullhet i kombination med ett dramatiskt utspel påminner om Cassandra Wilson.

Hennes excellenta pianotrio startar flyhänt och nyanserat i mediumtempo. Sedan kommer McLorin Salvant i sina karaktäristiska vitbågade glasögon.  Öppnande sången ”I never kissed a man before”, kommenteras med att inledningen var i avtantgardistisk anda. I en ballad av Blossom Dearie demonstrerar vokalissan sitt enastående register. Bara undantagsvis fokus på skönsång, däremot gestaltar 25-åringen textens innehåll, med en stämma pendlande mellan starkt och vasst till mjukt och betagande. Annorlunda takt och rytmer förför i ett stycke från musikalen Askungen, vars sång ”Stepsister’s lament” har betytt mycket för den artist som nästan dragit fullt hus på anrika Nefertiti. Den gälla rösten moduleras på ett synnerligen begåvat sätt.

McLorin Salvant vill något mer än att stryka medhårs och lyckas osannolikt väl att lagom utmana publikens öron. John Henry (från kommande skivan) har ett rullande beat med udda takter, vilket avslutas acapella utan mikrofon. Helt enkelt bedårande!  Andra set fortsätter kvartetten fira triumfer i kompositioner från ”Porgy & Bess”, Blanche Calloway och Nancy Wilson. Vid ett minnesvärt tillfälle bjöds på upphackade rytmer och en mäktig stämma i afrikansk-amerikansk spiritual-stil tryfferad med growling.

I perfekt symbios med henne spelar en mycket njutbar spännande trio under ledning av kapellmästaren Aaron Diehl, vars stride piano var en extra krydda   I några instrumentala partier märks hur kolossalt samspelta de är.  Affischnamnet påpekar själv vilka underbara musiker hon förfogar över samtidigt som hon gläds över att vara i Sverige för första gången. Den ofta diskret tassande trummsien Larence Leathers var ett under av känslighet. Paul Sikivie på bas lånad från lokal musiker, hade ett par snygga solon. Snappade efteråt upp ett passande omdöme om konserten från Nefertitis huspianist: ”Otroligt följsamt och dynamiskt!”.

Mats Hallberg