Hyllad Lee Morgan-film nu på biografer

Lee Morgan och Wayne Shorter. Foto: Francis Wolff/Mosaic/Kasper Collin Produktion
« 1 av 5 »

Den svenske dokumentärfilmaren Kasper Collin är åter aktuell med en jazzfilm. Denna gång om trumpetaren Lee Morgan som blev skjuten av sin fru Helen Morgan i februari 1972. Filmen – I Called Him Morgan – har hyllats på flera stora filmfestivaler och idag den 31 mars går den upp på svenska biografer.

Skivan är mörkt rosa med ett svart cirkelmönster. Det är omöjligt att inte stirra på den. Kasper Collin tar ut innerpåsen och lägger Evolution med Grachan Moncur III på skivtallriken. Vi dricker starkt kaffe och äter kanelbullar och befinner oss långt från New York, 53 år efter att musiken spelades in.
– Jag gillar den här sättningen, säger han, med Jackie McLean, Lee, Grachan Moncur, Bobby Hutcherson, Bob Cranshaw och Tony Williams.
Evolution är en klassisk Blue Note-platta, men något friare i uttrycket än mycket av den hard bop som främst kännetecknar skivbolaget. När skivan spelades in hade Lee Morgan redan en diger diskografi, med Art Blakeys Jazz Messengers, andra Blue Note-kollegor, och under eget namn. Vi stannar kvar ett tag i det tidiga 60-talet, lyssnar på Yusef Lateef och Cecil Taylor, skivor som ligger framme och i hyllor under en vägg av böcker. Collin visar några skivor han nyligen köpt på Andra Jazz i Stockholm och fortsätter att kommentera musiken.
– Lee spelade in så enormt mycket på Blue Note. Efter Sidewinder skulle Lee Morgans skivor ha med en liknande låt, som förstaspår på a-sidan. Han är lite dold bakom den låten. Search for the New Land spelades in tidigt 1964 strax efter Sidewinder, men släpptes först två år senare på grund av att hitkonceptet från Sidewinder skulle mjölkas. Tänk att som konstnär inte känna att du får vara i synk med din egen utveckling under en tid när det händer så mycket. Lee låstes lite mot sin vilja vid att vara hardboptrumpetaren långt fram mot slutet av 60-talet. Det är en intressant grej, men filmen fokuserar främst på relationen.

Alla dessa hänvisningar har stor betydelse för Lee Morgan och Collins film om honom. Sidewinder  är förstås Lee Morgans souljazzhit som han fortfarande är mest förknippad med, titelspåret från Lee Morgans album Search for the New Land har en central roll i I Called Him Morgan och relationen är förhållandet mellan trumpetstjärnan och Helen, kvinnan han levde med i slutet av 60-talet och fram till den där kvällen vintern 1972 när Lee Morgan mördades på Slug’s Saloon i New York.
Även om jag visste att Kasper Collin arbetade med en ny film, om en jazzmusiker, var det mycket hysch hysch under arbetets gång. Hur kom det sig att du gjorde filmen?
– Jag hade tänkt att inte göra en ny film om en död musiker då jag vet att det kommer att ta lång tid för att jag ska få det som jag vill. Det är svårfinansierat, kräver mycket research och en lång klipptid. Men för åtta år sen såg jag ett klipp på Youtube, inspelat i Japan 1961 med Art Blakey, och gillade hur Lee Morgan spelade trumpet på Dat Dere. Hans solo där gick rakt in och sen hittade jag musik som Search for the New Land, och upptäckte en sökande konstnär.
Och så fanns storyn. Mysteriet. Den grekiska tragedin. Vem sköt honom? Var det på scen? Vem var kvinnan? Varför finns det så lite berättat?
– Jag kände på det och funderade på vad som var möjligt att göra. Jag märkte att många av de som kände honom, och spelade med honom, fortfarande levde, de pratade kärleksfullt om Helen, berättade att hon hade räddat honom från heroinet. Jag hade en ingen aning om detta när jag började. Helen var för mig som för de allra flesta enbart kvinnan som sköt Lee Morgan.

Den kanske viktigaste händelsen i researcharbetet var när Kasper 2009 fick kontakt med Larry Reni Thomas, som gjorde en intervju med Helen, i februari 1996. En månad senare var hon död. Den bandade intervjun, som Kasper fick använda, är ett slags testamente. Projektet förändrades och det blev lika mycket en film om Helen. Kvinnan som både räddade livet på honom och tog hans liv.
– Det är inte bara den enastående berättelsen hon berättar om sitt liv och livet med Lee utan hur hon gör det och hennes röst som grep tag i mig. Det var ett intressant material att jobba med och ger ett unikt perspektiv in i den här världen som ger en möjlighet att se saker som vi annars inte skulle se. Det växte fram en film som jag själv ville se.
En annan betydande händelse var när han fick tillgång till Blue Note-arkivet som Michael Cuscuna har hand om.
– Jag visste att det fanns bilder, men inte att det fanns så mycket. Det finns en lång rad dokumentskåp med alla Blue Note-negativ, och kontaktkartor i alfabetisk ordning. Jag hittade 167 kontaktkartor med Lee Morgan, totalt drygt 2000 bilder. Det är en osannolik mängd. Varje session hade fotodokumenterats av Francis Wolff. De bilder som visats förut är redovisande bilder, på musikerna med sina instrument, men här fanns ett fantastiskt material, som skildrar samvaron, närvaron, vänskapen mellan musikerna, den dagliga tillvaron.

En av de medverkande musikerna som även finns i arkivmaterialet är Wayne Shorter, Lee Morgans kompis från The Jazz Messengers. Wayne Shorter pratar sällan om det förflutna. Och först sa han nej. I fyra år. Men helt plötsligt ställde han upp. Kasper Collin åkte snabbt till Kalifornien med en fotograf och träffade jazzlegenden i hans hus i Beverly Hills.
Intervjun med Wayne Shorter gjordes 2013. Kasper säger att de har klippt filmen under tre år, med många pauser, men att även dötiden har varit viktig i processen. Han är både regissör och producent och menar att det är en fördel att vara sin egen producent när det är en film som kräver så mycket tid.

Arbetet med I Called Him Morgan var snarlikt hur han jobbade med Aylerfilmen, men efterarbetet har varit annorlunda. Han siktar internationellt på ett annat sätt.
– My Name is Albert Ayler hade premiär på Göteborgs filmfestival. Sen tog det två år innan den fick ett internationellt genombrott. Nu har jag bundsförvanter utomlands, som hjälper mig att hålla kursen, och det var otroligt när det blev klart att [Morgan]-filmen skulle visas på de fem största höstfilmfestivalerna.
Vid världspremiären i Venedig i september fick den stående ovationer i flera minuter. Kasper berättar att tårarna rann efteråt. Kort efter Venedig bar det iväg till den lilla, men inflytelserika Telluride film festival i Colorado. Där träffade han en av skråets giganter.
– Sista visningen var nio på morgonen, jag känner igen en man i publiken och ser att det är Werner Herzog. Jag träffade honom senare samma dag, på en picknick. Han berättade att han aldrig gillat jazz, men sa att min film har fått honom att förstå jazz (skratt).

Collin har lagt ned mycket tid på att välja ut musik, dagar, veckor, månader, på att kombinera rätt bilder med rätt musik. Han har dessutom valt att låta musikerna vara i centrum. Det finns ingen berättarröst. Inga experter.
– Det är de medverkandes berättelser. De kände både Lee, och Helen, och minnet av att förlora två vänner under en natt är något de brottats med under många år. Samtidigt finns det olika utsagor. Någon kallade filmen en hardbop-Rashomon, Kurosawafilmen, där samma händelse berättas ur olika perspektiv.

PM Jönsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.