Jazz in New York for Dummies – Part 1

Vanguard_ext
Att gå varvet runt på New Yorks jazzklubbar kräver en rymlig kalender. Men någonstans måste man börja, och varför inte i det förhållandevis småskaliga Greenwich Village. OJ kollade läget.

Den oundvikliga jetlagen efter resan till ett stundtals sensommarvarmt New York är faktiskt riktigt användbar. Man gäspar stort vid nio och somnar redan vid elva på kvällen, men vaknar å andra sidan pigg som en undulat klockan sex och väntar på frukost.

En sådan dygnsrytm är kanske inte vad man förknippar med ett rikt jazzliv, men det fungerar faktiskt bra. Normalläget på en jazzklubb är att kvällens artist kör två set, det ena börjar vid åtta-nio på kvällen, det andra vid tio-elvasnåret. Kommer man till första set är det bara att betala ny avgift om man vill sitta kvar under det andra, vilket de flesta inte vill.  

Entréavgiften varierar, men 20-30 dollar + obligatoriskt drinkinköp verkar normalt, även om det lätt drar över 50 dollar för en stol på Birdland.  

Från vår bas på supertrivsamma Chelsea Pines Inn på 14:e gatan hade vi nära till västra delen av Greenwich  Village, påpassligt kallad West Village, och det hektiska livet kring Times Square var också inom gångavstånd.

BlueNote_ext

 

Första nerslaget blev på Blue Note på 3:e gatan. Klubben har funnits här sedan 1981, och bjuder på jazz varje kväll och dessutom bruncher på söndagseftermiddagarna. God mat serveras i den ganska trånga restaurangen där man var glad att ingen hade platsen direkt intill.

På Blue Notes scen denna kväll fanns två av jazzens seniorer, pianisten Paul Bley och basisten Charlie Haden, som presenterade ett set präglat av tankfullhet och humor.  

 

BlueNote_int

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tvärs över 6:e avenyn finns Cornelia Street med flera restauranger, bland dem Cornelia Street Café.  I gatuplanet serveras utmärkt mat av vänlig och stresstålig personal, och en trappa ner finns en  liten och långsmal klubblokal.

Cornelia

Den 20 november fanns på scenen Ellery Eskelin Trio, med Eskelin på tenorsax, Gary Versace på Hammond B3 och Nasheet Waits vid trummorna. Det drygt timslånga setet var indelat i två långa stycken som hettade till alltför sällan och som bjöd på ganska långa transportsträckor. Publikmässigt låg Cornelia klart på den yngre delen av skalan, och även för övrigt var det  trevligt åldersblandat i salongerna.

Sista besöket denna gång blev den verkliga klassikern. Sedan 1935 har det spelats jazz på The Village Vanguard, som residerar i en källare vid 7:e avenyn, en triangulär barlokal med plats för drygt 120 gäster. Publiken är internationell, eftersom de flesta jazzintresserade turister lär ha the Vanguard på sin Att göra-lista.

Vanguard_int_1

Speciellt kända är måndagskvällarna, då husbandet the Vanguard Jazz Orchestra är fasta artister sedan 1966 – på den tiden som Thad Jones/Mel Lewis Orchestra. Det blir en bra kväll, med ett band som är ordentligt på bettet och med förnämliga solister, inte minst altsaxofonisten Dick Oatts, som utmattad sjunker ner i stolen efter att lett bandet genom ett långt intrikat stycke. Oatts har för övrigt, liksom barytonsaxofonisten Gary Smulyan och pianisten Jim McNeely, gästat Sverige i samarbeten med Stockholm Jazz Orchestra.

Vanguard_int_3

Om jazzens villkor i New York tänker jag inte ens försöka uttala mig, men festligt, folkligt och fullsatt var det i alla händelser de kvällarna vi prövade jazzlivet i New York denna första gång. Det frestar till nya besök!  

Den som är intresserad av en mer ingående skildring av New Yorks jazzklubbvärld rekommenderas Leif och Nilla Domnérus artikel om just denna i OJ nr 2/2009.

Och den som har egna synpunkter eller rekommendationer bör utnyttja kommentarsfunktionern nedan!

Text och foto: Olle Hernegren

BleeckerStreet