Lars Grip reflekterar över SJC 2010

Årets upplaga av Swedish Jazz Celebration, den tionde, kan också bli den sista.
Rikskonserter – en av huvudarrangörerna – läggs som bekant ner vid årsskiftet och ingen vet vad som kommer att hända. Det vore något av en katastrof eftersom festivalen är den enda där ett mycket brett spektrum av svensk jazz kan upplevas och där begåvade musiker får möjlighet att visa sig i ett relativt stort sammanhang.

Utbudet blev ovanligt brett i år, med allt från garanterade publikdragare som The Real Group
eller Nils Landgren Funk Unit, till etablerade grupper med ett mer nydanande språk.
Nu hindrade askmolnet från den isländska vulkanen bland andra Nils Landgren och
Magnus Lindgren (Batucada Jazz) från att komma, något som måste vara en mardröm för festivalledningen.
Men de som ville höra de nya uttrycken behövde inte bli besvikna.

Stockholms Konserthus fungerade betydligt bättre som mötesplats än Kulturhuset
gjorde under förra årets festival. Uppsplittringen av medverkande och publik blev mindre
och framför allt – programmet innehöll få krockar. Men festivalledningen gjorde under
årets firande av svensk jazz tydligen en missbedömning av publikens prioriteringar.
Det var väl inte så konstigt att man placerat de mera experimentella grupperna i
den minsta salen – Aulinsalen – och de mera fastgrodda namnen i den betydligt större Grünewaldsalen,
medan de mest publika grupperna fick spela i stora konserthallen. Detta är ju självklart.

Men det visade sig att Aulinsalen ofta blev överfylld, så många fick helt enkelt inte tillträde dit,
hindrade av vakter som av säkerhetsskäl inte ens tillät publiken att stå utanför.
Flera av Aulinsalens grupper skulle kunna fylla Grünewaldssalen som ofta gapade halvtom.
För den som gillar överraskande och äventyrlig jazz är festivallednings missbedömning glädjande,
eftersom publiktillströmningen till dessa konserter tydligen blev mycket större än väntat.
Å andra sidan fanns det bara tre scener att använda, vilket kan bidra till svåra avvägningar.
Men om jag betalt ett festivalpass och missat mina favoriter, skulle jag bli förbannad.
Själv fick jag ingen chans att komma in på Lina Nyberg – The Show.

Med detta undantag var arrangemanget rent logistiskt professionellt.
Start- och sluttider hölls perfekt och introduktionerna blev sällan smärtsamt pratiga.

Programhäftet var överskådligt och tydligt, med konsumentupplysande texter,
ovanligt befriat från översvallande adjektiv och det i andra sammanhang ofta förekommande
framkrystade svamlandet.

Festivalens inledning på Fasching, på torsdagskvällen, när branschfolk träffades och priser delades ut
(se vinnarna på annan plats på vår webbsida), blev lite väl rörig.
Delar av tillställningen sändes i radio och ibland tvingades programledarna Berit Nygren och
Lars-Göran Ulander till långa tystnader i väntan på att sändningen skulle starta.
Ibland blev det mera en radiosändning än en mötesplats för musik.
Det var svårt att höra vad som sades och spelades för oss som var där.
Av någon anledning slutade radiosändningen tillfälligt när Gyllene skivan skulle delas ut.
Men stämningen var bra och Fasching fullsmockat.

 

SR P2 spelade in hela Swedish Jazz Celebration. En del sändes direkt och
P2-lyssnarna kan se fram emot åtskilliga inslag från denna.

Allt sammantaget: ett välfungerande firande av svensk jazz, där arrangörerna
(Rikskonserter, Svensk Musik, SR P2, Sthlms Konserthus, Fasching och Kulturhuset)
inte bara satsade på givna kort, utan hade modet att lyfta fram den musik som gror och gryr.

Lars Grip, chefredaktör OrkesterJournalen