Immanuell Wilkins Kvartett imponerade på Stockholm Jazz Festival

Immanuell Wilkins Quartet Fasching, Stockholm Jazz  Festival, 11 oktober.

För två år sedan var Immanuel Wilkins här med sin kvartett och avslutade Stockholm Jazz.Nu var tillbaka på festivalens första dag och liksom förra gången  med en alldeles färsk skiva, Blues Blood (Blue Note) i bagaget. En platta som skiljer sig i flera avseende ifrån hans två första utgåvor Omega (Blue Note 2020) och The 7th Hand (Blue Note 2022). Den stora skillnaden är att han arbetar med vokalister bl.a Cécile McLorin Salvant, spoken world, samplingar och rapinslag. Skivan som är medproducerad av Meshell Ndegeocello, och även om innehållet är hårt och tungt och kretsar kring racism och polisbrutalitet så är den melodiska grundvalarna mjukare och lite soulanstrukna. Detta gäller på skiva . Då allt material som spelades live denna kväll kom från nya plattan, men utan vokala inslag samplingar mm, så var det helt andra kvalitéer som gruppen lyfte fram.

De melodiska, mjukare ramarna är i huvudsak avstamp för expressiva, långa excursioner, där Wilkins och pianisten Micah Thomas växelvis sträcker ut rejält. Wilkins har en påtaglig coltanesk ådra i sitt solospel, omsorgsfull och noggrant vrider och vänder på teman, fraser med överraskande temposkiftningar. Mestadels rör han sig i de lägre registret på sin altsax. Thomas har dynamisk mångtonighet som han blandar upp med mera lyriska inslag och samarbetet med Wilkins nära och proaktivt. Trumslagen Kweku Sumbry har ett både lätt men också precist anslag, både följer, driver och markerar riktningsändringar.

Basisten Rick Rosato har en mångsidig spelstil, arbetar med små, komplexa rytmfigurer parat med lyriska inslag. Det är en mycket stark kollektiv prägling som ger stadga och fundament, vilket gör det oväntat lätt att ta till sig den komplexitet som Wilkins och hans medmusiker presenterar. Spelningen gavs i ett långt, skarvlöst set och avslutades med Afterlife recidence time, ett långt, lamenterande dronartat stycke som fungerande som en brytpunkt och/eller ”reningsbad” inför det som spelats. Att Immanuel Wilkins är stark och viktig musiker i den nya generationen på den amerikanska jazzscenen råder det inget tvivel om