INDIGO KID Indigo kid

IndigoKid
Recenserad i OJ 1-13

 

INDIGO KID
Indigo kid

First light – Waitent wantant – Mr Lepard – New man new place – Indigo kid – Pages to a friend – Ode to Gilly – The man in love – Bioluminescence

Babel Label BVOR1197/www.babellabel.co.uk/ tid 51 min
Dan Messore g, Ian Ballamy ts, Tim Harries b, Gethin Jones dr.
Insp i Oakfield, UK, april 2010.
  
Betyg 3: •••

Gitarristen  Dan Messore har fått positiv uppmärksamhet i brittisk jazzpress och beskrivits som en ny Pat Metheny, framförallt vad gäller sound (varmt och ljust) och spelstil (lyriskt och spatiöst). Och visst finns mycket som påminner om Metheny på Messores debutplatta Indigo kid som exempelvis tolkningen av Gershwins The man I love, men också mycket som särskiljer och profilerar.

Förutom en lyrisk sida så har Messore även starka influenser av mer jordnära folkmusikorienterade gitarrister som John Renbourn, John Fahey och även Jimmy Page. Mr Lepard, en hyllning till gitarristen och folksångaren Roy Harper som f.ö starkt påverkat nämnde Page.

Så det finns mycket egen potential för Messore att utveckla med tiden. God hjälp får han här av de erfarna medmusikerna Ian Ballamy och Tim Harries, vilka båda skolades i jazzrockaren Bill Brufords Earthworks under 90-talet. Ballamy har en melodisk mjuk men samtidigt mycket kraftfullt spelstil, sammanhållen och ytterst varierad, starkt drivande i Waitent wantant, lyriskt återhållen i Ode to Gilly. Harries är ytterst följsam och drivande i kompet med ett utsökt solo på titelspåret.

Trumslagaren Gethin Jones har den flexibilitet som behövs både för att markera men också driva på som i den latinanstrukna New man, new place. En spännande debutplatta av en musiker som har goda möjligheter att i sin öppenhet hitta personliga ingångar.

Ulf Thelander