Ingen vanlig kväll på Fasching

Vad ska man förvänta sig när artister av världsklass möts i kompositioner av bandledaren och saxofonisten, klarinettisten Fredrik Ljungkvist?

Ingen vanlig kväll på Fasching, utan något alldeles i särklass.

Trots Ljungkvists allt annat än publikfriande musik, blev Fasching sånär fullsatt – ett hoppfullt tecken på att det finns en växande publik för avancerad musik, samtidigt som konsumtionstvånget pulserade alldeles utanför Faschings portar.

Sofia Jernberg och Fredrik Ljungkvist är navet kring vilket musiken yr. De båda lägger upp de sprickfärdiga melodislingorna som sedan svävar ut i bandet, för att gro och växa på nytt. Hur Jernberg förmår läsa och pricka tonerna i partituret är en fråga som kanske bara en amatör som jag kan ställa sig.

Låtarna är mer arrangerade än man kanske får intryck av och om det inte vore för den lika furiösa som lugna närvaron hos Fredrik Ljungkvist, skulle det inte bli en konsert man lämnar med förundran. Yun Kan tio ÄR Fredrik Ljungkvist personifierad av ett kollektiv, vilket inte innebär att medmusikanterna är staffage kring en ”stjärna”, precis tvärtom.

Bandet består av de mest kreativa musikerna i Sverige inom den improviserade musiken. När en sådan som Raymond Strid (dr) tränger sig allt djupare in i låtarna och tar plats, uppstår jubel. Inte minst i ”Västgötaklimax” – en låt som bandet spelat tidigare, till skillnad från flera andra kompositioner denna kväll. Raymond Strid är en målare med en förmåga att fördjupa och kommentera minsta nyans i musiken. Just denna kväll höll sig trumkollegan Jon Fält något mera i bakgrunden.

Violinisten Katt Fernandez som debuterade i bandet lyfte låten ”Ryssland” med ett egensinnigt solo.

Spretiga klanger, i stil med Paavo, samsades med ”Håll i hatten” en jublande lycklig durhistoria i mestadels sambatakt.

Ljungkvist emotionella arkiv tycks outsinligt. Låtarna skulle kunna tjäna som introduktionen till ett lexikon om hittills kända emotioner hos homo sapiens.

Sagoberättande, fantasterier, ibland på tröskeln till, men aldrig över, patetik.

Om fem år kommer ett band som Yun Kan 10 att få en större publik, tro mig.

I januari spelar de snart in en skiva (suck), och det är bara att hoppas på att den förtätade energin når ut ur de digitala katakomberna.

En instängd, på väg att spränga sina bojor gestaltas i en av låtarna vars namn jag inte noterade. Det får mig att tänka på Tomas Tranströmer som vrider språket till en punkt där läsaren får sig att känna sig fri från tillvarons praktikaliteter för att uppleva det nästan ofattbara i själva existensen och att se de möjligheter till upplevelse som står tillbuds, bara vi vågar lämna den inlärda och oreflekterade slentrianen. Där står Fredrik Ljungkvists kompositioner intill Tranströmers.

Inte konstigt att Ljungkvist fick det svenska ”nobelpriset” i musik – Kungliga Musikaliska Akademins stora pris – nyss.

Lars Grip

Fasching, Stockholm den 15 december 2011.

Yun Kan 10

Fredrik Ljungkvist, sax/cl, kompositioner, Sofia Jernberg vo, Klas Nevrin p, Mattias Risberg keyb, Mats Äleklint trb, Katt Hernandez vi, Per Åke Holmlander tba, Mattias Welin b, Raymond Strid dr, Jon Fält dr.