Inspirerad och minnesvärd turnéavslutning

Karin Krog med trio (Staffan William-Olsson g; Terje Gewelt b; Tom Olstad dr)
Musikföreningen Crescendo, Norrköping, 30 september 2016.

Karin Krog med trio avslutade sin Sverige-turné på Crescendo i Norrköping. Åtta spelningar blev det totalt, dock ingen i huvudstaden denna gång!?
Hon har sedan skivdebuten på 60-talet tillhört en av de mest intressanta sångartisterna i Skandinavien med en internationell ryktbarhet. Nyligen uppmärksammades hon stort i den engelska musiktidskriften The Wire (no. 337, July 2015) och i samma veva släpptes ett samlingsalbum Don’t Just Sing – An Anthology: 1963-1999.
Hon har genom åren samarbetat med många olika musiker, både i Norge och i omvärlden och i alla musikaliska sammanhang har hon alltid skapat sin egen stil och uttryck, med en omisskännlig röst som är helt hennes egen. Hon har experimenterat med rösten och hon har tolkat jazzstandards på ett personligt och övertygande sätt.

Konserten inleddes med att trion värmde upp med en låt. William-Olsson är en skicklig gitarrist med ett väl avvägt spel, vilket han visade prov på flera gånger under kvällen. Trion kändes som helhet tight och samspelt och det bjöds på fina soloinsatser.
Karin öppnade med klassikern My Romance med en fyllig och artikulerad röst. Därpå följde två nummer av Michel Legrand: Once Upon a Summertime och Watch What Happens.
Den mångåriga samarbetspartnern John Surman har skrivit flera av de låtar som framfördes bland annat den fina valsen It Could be Hip. I låten Old Folks sjöng Karin på duo med basen, fint och uttrycksfullt. Röstens kapacitet kom till fullo fram i låten Three Little Words liksom i Stan Getz blues Don’t Get Scared, där hon använde rösten ekvilibristiskt i en vocalis på denna låt.
Hon passade också på att berätta minnen av Getz, Gullin och Hallberg.
Trion tog vid efter paus med den välkända Jag har bott vid en landsväg.
Karin äntrade scenen och fortsatte i samma inspirerade anda med låtar som Moody’s Mood for Love, My Shining Hour och en fin tolkning av Blossom Dearies I’m Shadowing You. Det var framför allt i Surmans kompositioner som Karin tänjde på gränserna inom det traditionella sångidiomet, som i låten Watching Shadow.
Som extranummer fick vi höra Cole Porters Every Time We Say Goodbye.

En eloge till Crescendo som möjliggjorde denna minnesvärda kväll med en av de finaste jazzsångerskorna, som för övrigt firar sin 80-årsdag nästa år!

Roger Bergner