Intone har hittat ett vägvinnande eget sound

Intone. Foto: Natalia Lezhenina

Intone
Nefertiti, Göteborg, 8 juli 2016.

Intone formades på Högskolan för scen och musik i Göteborg 2010. Medlemmarna kommer från Kalifornien, Wien och Västsverige. Att jag lockades till deras release av andra skivan Boxplay berodde på att jag kände till 3/5 av dem från andra sammanhang. Repertoaren består av egna alster som man producerat gemensamt.

Alltför få hade letat sig till den anrika jazzklubben Nefertiti i den sköna sommarkvällen. Publiken kunde njuta av en pianolös kvintett med en oupphörligen fascinerande och egensinnig stil. De är nästan omöjliga att sätta etikett på. Har utvecklats till att bli mer grooviga live och ge varandra solistutrymme, vilket är mitt intryck efter att ha lyssnat på deras spänstiga fullfjädrade album. Hos dem märks stråk av hardbop och stänk av drum’n’bass. Mest rör de sig i ett spännande ECM-landskap, inte minst när ackorden från Per Orvangs röda Gibson påminner om John Abercrombie. Uppskattade att Orvang praktiserade konceptet ”less is more”.

Inga leenden på gruppfotot, men musikerna sprider glädje när de förklarar låttitlar. Alla presenterar, vilket blir ett tydligt statement om att man inte har någon bandledare. Intone markerar vidare att samtliga instrument har samma status, något som innebär att vad vi brukar betrakta som komp, i deras fall är helt integrerat med gitarr och blåsinstrument. Trumslagare Johan Birgenius håller grytan mustigt kokande, styr skeendet ihop med den lagom drivande duktiga Beate Wiesinger på kontrabas. Aftonens första fräcka toner andas inspiration från drum’n’bass, fast mer elegant och med rätt volym jämfört med hur genren brukar låta.

Första takterna från tenorsaxofonisten Eric Arellano och Oskar Stenmark på trumpet/flygelhorn är inte helt synkade, låter lite tveksamma. Ändras dock ganska omgående, när de blir varma i kläderna. Arellano (kanske mer känd som arrangör och koordinator) är en mycket habil saxofonist, som säkerligen har hämtat influenser från David Sanborn och Michael Brecker. Den unge välutbildade Stenmark förenar bländande teknik med stor portion innerlighet, därför är han mogen ett ingående porträtt i OJ. Hade bara hört honom live en gång tidigare, vilket räckte för att bli förälskad. I Silva Negra framkallar han rysningar av välbehag. Första set med flera intrikata arrangemang är förstklassigt. Souldoftande Mellow av Wiesinger är helt enkelt en hit featuring blåsarna jämte en mästerlig Birgenius. Andra set är ännu bättre, mer uppknäppt, ofta en härlig mix av pumpande uptempo och lyriska inslag. I en längre sekvens märks ett flow med toppkvalitet i kompositioner som Musing, Synchrodubbing och vackra mästerverket Ett jubel alla dagar. En detalj att notera: Sällan hört så raffinerade och samstämmiga avslut.

Tillägg: Dagen efter framträdde Oskar Stenmark trio på evenemanget Jazz i Parken, vilket artade sig till en mycket fin konsert återigen med Birgenius & Wiesinger som medmusikanter. Blåsaren för närvarande bosatt i NYC visade att han roas av att klä folkmusik i jazzskrud. Hans version av Emigrantvisa kändes ända in i hjärtat.

Mats Hallberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.