Spontan jazzvandring i regnigt Ystad

Girard PW

Hade tänkt mig en liten badsejour vid skånska sydkusten en, som jag trodde, varmsolig lördag, men ack nej. Regnet och vinden tvingar mig att söka skydd inne i Ystad konsthall, härbärgerande en av jazzfestivalens scener, där en konsert just skall sätta igång. Och jag tänker, allt under det att jag pustar ut: Vad i all världen är detta?

På scen sitter två unga fransmän, den ene utrustad med accordeon, den andra med trumpet och tuba. Det som framförs är en mix av atonal konstmusik, utflippad argentinsk tango, rockinfluerad bebop. Musik, om det kan kallas så, som vill väcka drömmar, associationer till det övernaturliga: Svårtuggat men ytterst suggestivt. Men jazz? Äger det rum på en jazzfestival måste det väl vara det… Nu vill jag dock höra den äkta varan.

Branco PW

Jag kastar mig på femmans buss ut till Ystad Saltsjöbad, ty där uppträder den portugisiska sångerskan Christina Branco med sin trio med den speciella ”portugiska bluesen” – fadon. Fado –som betyder just ”öde”, handlar om sorg, smärta, olycklig kärlek, det stora havet som kräver männens liv- en mer lågmäld variant av spanska flamencon. Christina sjunger med en stillsam intensitet, beslöjad men genomträngande röst, förmedlar en känsla som inte lämnar någon oberörd. Kompet, bestående av piano, portugisisk gitarr, kontrabas, är minst sagt följsamt, och just basisten Moreiras grovhångel med sitt instrument blir till en extra visuell attraktion.

Venkiah PW

 

Efter denna uppvisning kastar jag mig in till centrum, för att uppleva ”riktig jazz” släntrar på gågatan, råkar hamna utanför biografen Scala- men här visas ingen film denna eftermiddag utan nu gäller det live music, levererad av tre unga pågar, alla kläckta ur Malmö Musikhögskola: John Venkiahs trio med basist Simon Petersson och trummis Kristoffer Rostedt.

John har ju blivit upphaussad som en ny stjärnan på jazzhimmelen, både vad gäller pianolir och sång. Och visst uttrycker han sig med en fingerfärdighet som för tankarna till både Mcoy Tyner och Bill Evans, men det vokala inslaget är mindre lyckat, får nog träna upp tonsäkerheten, övning ger ju färdighet. Trions namn är ”Things Change” – och det får vi väl hoppas på.

JanLUndgren PW

Sista stoppet på min spontana jazzvandring är i Ystads vackra gamla teater. Festivalgeneralen själv skall nämligen framträda: Jan Lundgren himself! Med icke helt obekanta danskar, basist Jesper Lundgaard och trummis Alex Riel. Trion toppas med munspelaren Gregoire Maret, som införlivat både Toots Thielemans och Stevie Wonder i sitt artisteri. Lundgren och danska vännerna demonstrerar på en hat när hudnära samstämmighet – men så har de också känt på varandra i en nästan halv mansålder….

Längst upp från teatergalleriets fjärde etage upplever jag både lätt svindel och lyckokänslor när jag blicker ner på de fyra musikanternas förehavanden. Lyrisk, romantisk, småsvängig musik bjuds vi på, varsamt framförd av Jan med vänner. Men detta är ju hans kännetecken. Kanske skulle jag dock önska lite mer klös…

Varför gnälla, dagen har inneburit berikande musikaliska upplevelser av hög klass – tur det var dåligt badväder…  

Text & foto: Per Wikén

Christophe Girard acc & Anthony Caillet tp tu  ”Smoking mouse”
Christina Branco vo, Ricardo Diaz pi acc, Bernardo Coutu g, Bernardo Moreira b
John Venkiah p vo, Simon Petersson b, Kristoffer Rostedt dr
Jan Lundgren p, Jesper Lundgaard b, Alex Riel dr, Gregoire Maret harmonica