Jack De Johnette – pretentiöst i överkant

När en av jazzens största legender dyker upp för konsert i Lund är kön in till Mejeriet lång och förväntansfullt sorlande.  


Men så anses ju Jack vara en av stilbildarna inom den moderna trumkonsten, med sin bakgrund som klassisk pianist, vilket, som han själv påstår, har inspirerat honom att utveckla en mjukare och mer melodisk spelstil. Erfarenhet har han ju så det räcker : Han har lirat med Bill Evans, Charles Lloyd, Miles Davis och sedan 30 år i Keith Jaretts trio.

Denna gång med egen grupp, där altsaxofonisten Rudesh Mahanthappa skall vara stora stjärnan.

Man presenterar idel originalkompositioner, bland andra Africa samt en hyllning till pianisten Amad Jamal, och Jack inleder förstås själv i eget majestät innan bandet faller in. Det är bullrigt, suggestivt, tidvis svårsmält, impressionistiska, atonala harmonier ligger ovan Jacks intensivt dynamiska trumspel. Små unisona melodiska slingor bryts plötsligt av med kakafonier av vildsinta ohämmade improvisationer.

Altsaxofonist Rudesh blåser på som om det var hans sista chans i livet, hjärtskärande toner med snudd på desperation, innehållande en stor dos av österländsk mystik. Jack spelar förstås huvudrollen med sitt ständigt virvlande runt på pukor och cymbaler, men det är inget sväng i traditionell mening, Jack vill ju behandla trummor som om de vore ett melodi-instrument.

Ingen lättlyssnad musik det här, snarare vill väl Jack et co förmedla en upplevelse av något slags känslomässigt utbrott, och visst finns det väl en del lyssnare som kan ta till sig detta, för mig blir det en aning för pretentiöst.    

Per Wikén     

Jack de Johnette Mejeriet Lund 29 september