JAN ALLAN / JACK WILKINS PROJEKT – Artwork Two of a kind

Recenserad i OJ 1-10

JAN ALLAN / JACK WILKINS  PROJEKT
Artwork Two of a kind

Artwork — Absolution — Singin´ in the rain — Beautiful love — Sommar adjö — Pojke I dimma — Walt in the trap — Tumba samba — The kicker — Soul eyes — Cape waltz — Shorter path — Wichita lineman — Boneyard

J.A.M. Production, JAMCD 013 / tid 68:47

Jack Wilkins ts, Jan Allan tpt, Per Danielsson p, Hans Backenroth b, Tamara Danielsson as, Johan L Ramsay dr. Insp i OAL Studios Sollentuna nov 2008

Tre jazzmusiker med adress i Sverige och tre med adress i Florida USA tågar in på scenen till tonerna av Artwork, en Jack Wilkinslåt med tydlig vink till Art Blakey och Blues March. Bra solon av Tamara Danielsson, Jan Allan och Jack Wilkins! Ytterliggare några av den här skivans låtar, Shorter path tex är skrivna av tenoristen Wilkins och inspirerade av dåtidens budskapsjazz utan att för den skull kännas antika. Tvärtom egentligen, detta är så fräscht och fräckt man kan begära. Lyssna bara på Walt in the trap och dess call and responsliknande upplägg och det altsaxspel som Tamara Danielsson presterar här. Jag hör en tidig Gary Barz!

Jag har aldrig hört Singin’ in the rain i någon annan version än originalet med Gene Kelly. Jack Wilkins’ omarbetning  av denna musikalklassiker är originell så det förslår men ändå är den ingen sparv i tranedansen här. Efter några genomlyssningar tycker jag nästan, att det är ju så här den skall låta.

Det svenska i den här produktionen är inte bara närvaron av superbra  musikanter och solister från våra breddgrader utan också val av låtar som Sommar adjö , Pojke i dimma och Tumba samba alla skrivna av Georg Riedel och här tolkade av först och främst Jan Allan med sitt karakteristiska trumpetspel i mellanregistret, med eller utan sordin.

Och Hans Backenroth blir bara bättre och bättre var gång jag hör honom, maken till musikantiskt basspel får man leta efter numera. Mot plattans slut får vi så Wichita lineman med känsligt och Domnéruslikt altsaxsolo av Tamara D. Jag tycker nu förstås att det kunde vara dags att få höra henne med lite personligare spel. På en egen platta kanske?

Om den här fina sextetten marscherade in till budskapsjazz så sker sortin till Boneyard, som är ett stycke New Orleansinfluerad musik i modern tappning. Jag konstaterar nu att det hela tog slut alltför fort trots den generösa timmen med sin sällsynt väl valda blandning av jazzmusik från två världsdelar. Rekommenderas!