Jan Lundgren spred livslust och glädje på Papegojelyckan

Jan Lundgren. Foto: Lasse Seger

Jazzen Anfaller firar 10-årsjubileum med Jan Lundgren
Papegojelyckan, Lund, 15 december 2016.

Foto: Lasse Seger

I Lund träffas 70-plussare, som inte gärna går på kvällskonserter utan föredrar jazz mitt på blanka eftermiddagen, vid Träffpunkt Papegojelyckan. Har man växt upp med jazzen då den var dansmusik upplevs till exempel SVT:s utbud numera magert. SR har glömt rötterna med sina jazzkatter och skivsamlandet har ofta kommit av sig. Ibland får jag en känsla av att efter 70 skall man inte vurma för jazzen som man gjorde en gång med idoler som Lester, Parker, Satchmo med flera. Här vet alla vad “Frukostklubben”, Stan Getz och Harry Arnold innebär och alla är överens om att jazz är en självklar livsstil.

Ordförande Björn Elsässer kom på namnet Jazzen Anfaller för dessa eftermiddagskonserter. Det alluderar till lektorn Erik Walles, som 1946 skrev den dovt mullrande boken med samma namn. Povel Ramels låt Jazzen anfaller från samma år bekräftar att lektorn var minst sagt mossig. Namnet visar att vi lär av historien att jazzens intåg ingalunda var friktionsfritt. Här på Papegojelyckan tolkar jag namnet som att jazzen knackar på och vill in och sprida livslust och glädje!

Foto: Lasse Seger

Vem kan vara lämpligare att fira med än Jan Lundgren när det är 10-årsjubileum? Jan Lundgren är inte bara en lysande fin pianist utan genom sin ödmjukhet mycket folkkär som berättare. Jag har hört honom många gånger kåsera om sitt liv från de första stapplande stegen som pianist och jag upplever att han förnyar sig verkligen varje gång. I Ronneby blev pianotanten gravid vilket fick honom att upptäcka jazzen genom sin nya pedagog. Oscar Petersons Hymn to Freedom blev en ypperlig illustration liksom låtar från Jan Johanssons Jazz på svenska. Dompan hyllades med Fjäril vingad. Mycket väl valt. Det var just Dompan som tog den unge Lundgren under sina vingar. I sitt underhållande kåseri påminde Lundgren om den legendariske pianisten Reinhold Svensson, genom att återberätta en av många skrönor (?), som kommer från Putte Wickman. Med Autumn Work fick vi minnas Bengt Hallberg och med Tack för allt gick tankarna till Jacques Werup. Sittande på tvenne tjocka luntor på bästa ”errolgarnervis” (på Garners tid gällde telefonkataloger) tar Lundgren seden dit han kommer och vi får ett välgjort potpurri på Ellington, Gershwin, Ramel och Asmussen. Till vår glädje blir det obligatoriska extranumret The Christmas Song av Nat King Cole, passande så här inför julen. Alla ville sedan hälsa, krama, få autograf och snacka med sin verklige idol.

Lasse Seger

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.