Jarrett trio i San Fransisco

Bar KokhbaYoshi’s San Francisco, 13 mars 2009 Keith Jarrett, Gary Peacock, Jack deJohnetteZellerbach Hall, UC Berkeley, 14 mars 2009 Minnet av ett judiskt uppror mot det romerska tyranniet har fått ge namn åt en av John Zorns Masada-ensembler: Bar Kokhba. Och Masada är motstånd mot tyranniet, ända in i självmordet. Denna del av Zorns arbete är alltså grundligt förankrat i judisk tradition – liksom musiken själv. Men det innebär också att den i sig har inarbetat det östra Medelhavets musik, man hör spår av dervischers dans men också blues och jazz finns där. Och Zorn ser lycklig ut – barnsligt nöjd dirigerar han sina musiker under en dryg timme på Yoshi’s vackra jazzklubb i San Francisco. Bandet är fantastiskt: cellon tycks sjunga av förväntan bara Erik Friedlander tittar på den, och Marc Ribots elgitarr kan foga in till och med psykedeliska drag i musiken, och de skapar en del märkliga samklanger. Men hela bandet kokar av intelligens och kompetens, musiken är vemodig, frenetisk, sentimental, kraftfull, gripande – och man kan le lika lyckligt som Zorn själv medan man lyssnar. Men när konserten är slut tycks musiken lösas upp i ett klangmoln, den förlorar i minnet lite av sin pregnans, sina konturer. Den försvinner för mig, glider undan – den glimtade till, för ett ögonblick fylldes rummet med närvaro, med röster…                     

Nästa kväll ett helt annat formspråk: Keith Jarretts trio. Jarrett är nästan uppsluppen, han nynnar som vanligt, kryper ihop över klaviaturen, reser sig ideligen. Bakom honom tassar Jack deJohnettes trummor, och Gary Peacock har flera, nästan overkligt bra bassolon. Repertoaren är standards, en av höjdpunkterna är en stram, lite uttänjd ”My Funny Valentine”. Med bandet framför mig tycker jag att jag tydligare hör hur systematiskt och geometriskt man bygger sin musik, trummor och bas blir viktigare än med skivornas ibland väl runda, flytande ljud. Skarpast är man också i några stunder när man upprepar och nöter in en figur, verkligen utvecklar en grundritning. Och vi älskar detta: publiken vill inte släppa bandet, ideliga inropningar, extranummer.                      Varför? Melodierna är trots allt triviala schlagers – vad är det Jarrett gör med dom som binder oss så? Nostalgi? Absolut inte. – Man kunde säga att han kanoniserar dem, behandlar dem som Haydns stråkkvartetter, som man spelar igen och igen. Ändå inte. Det som händer i Jarretts musik när den är som bäst är att något omänskligt visar sig i den. Men är inte just Jarretts musik mest av allt mänsklig: enkel, melodisk, vacker? Men inuti skönheten finns något isande: Jarrett och Peacock och De Johnette tar låtarna så långt att de lämnar kontakten med instrumenten,  de lyfter från golvet, slår ett par vingslag, och bildar en absolut skönhet – som är oss djupt främmande. Inuti musiken finns något helt annat än melodier, en dröm om ett annat liv, om att få glömma. Utplåning – men helt annorlunda den som John Zorns musik håller i minne.