Bangen 20 årsjubilerade i Sandviken

Bangen Jazz & Blues 2010 den 1-3 juli blev en varierad och generös musikalisk fest där ung jazz växlade med rutinerad, och där lokalt varvas med internationellt, kryddat med blues av bästa märke.

Jazzfestivalen Bangen i Sandviken var i begynnelsen en tummelplats för storband. Bang! De första årens big band explosions var härliga och omtumlande. Speciellt som musiken ovanligt nog briserade i ett Filadelfiatält i Stadsparken. De senaste sex åren har Bangen varit utlokaliserad till Högbo Bruk. Vacker miljö men tyvärr något avsides och repertoarmässigt populariserat för semesterfirare.

Årets 20-årsjubilerande festival är klokt nog tillbaka i tältet inne i stan och har stramat upp programmet. Det blev en lyckad mix signerad Åke Björänge och Ingemar Dunker. Den förstnämnde har varit med sedan starten; dels som trumpetare och bandledare i Sandviken Big Band och i dag dessutom sponsorjagande festivalgeneral. Beträffande Dunker är han ortens trumslagare i stort format och bluesnestor långt inne i själen.

Inledningskvällen bar temat hemvändarjazz. Logiskt, eftersom Sandviken är en veritabel plantskola för musikaliska ungdomar som skolats i stadens kommunala kulturskola och närbelägna jazzgymnasiet i Gävle. Varpå de mest begåvade givit sig ut i världen för att vidga vyerna och få fler speltillfällen.

 

Young, Shy and Handsome

Septetten Y S & H öppnade med fyra blås och mustiga ensembleklanger, uppbackade av ett elastiskt och pådrivande komp. Tricket att använda två tromboner, varav en bastrombon, i ensemblen är lysande och skänker en klang med såväl bredd som botten. Bandet har en underbar kemi, vilket gör att det låter bra från alla håll. Exempelvis bjöd hemmasonen Nils Janson på utsökt trumpet- och flygelhornspel. Att våga lira utslitna Burt Bacharach-låtar och göra det med nutidskänsla och egna smarta arrangemang, det fixar man inte utan proffsig mentalitet och äkta spelglädje.

– Kul att lira på Bangen, sa bandledaren och finurlige pianisten och arrangören Daniel Agurén. Varpå han tillade att det mest speciella giget var nog ändå när alla i orkestern var utklädda till inhalatorer. Varför? Tja, spelningen var på ett läkemedelsföretag som krängde astmamedicin…

 

Jon-Erik Björänge – Fredars barfotatrummis

Kvartetten Fredar är från Göteborg men har bakom trummorna Jon-Erik Björänge, son till tidigare nämnde festivalgeneral. Att Björänge junior fått jobbet på egna meritervisade han mycket påtagligt genom att agera stödjepunkt och dynamo i en orkester som vågar agera såväl lyriskt som dynamiskt. Värmen i festivaltältet innebar att Jon-Eriks gympapjuck halkade runt bakom trummorna. Alltså spelade han barfota. Men slipsen satt kvar…

 

Hemkomst för Home

Tredje hemvändargruppen bar det talande namnet Home. Vid sångmikrofonen en av de mest uttrycksfulla av alla de många unga jazzvokalister som kommit fram. Lisa Björänge (jodå, dotter till tidigare nämnde general) vågar visa sig från flera sidor. Ljuvlig ibland, fräck emellanåt, ekvilibristisk när det passar och helsikes intensiv i avgörande lägen. Scatsången är av hög klass (ej så vanligt bland de unga och oförvägna) och samarbetet med bandmedlemmarna en fröjd att se och höra.

Tenoristen Klas Toresson är ännu en profilstark hemmason som tar för sig alltmer i huvudstadens tuffa jazzklimat. För att inte tala om trumslagaren Jon Fält! En ultrabegåvning som i dag är fast medlem i Bobo Stensons trio. Vilket innebär spelningar på de mest aktade jazzscenerna i världen. Bobo själv är själaglad över att ha kapat åt sig Sandvikensonen. Inte så konstigt; Jons spel är ett under av uppfinningsförmåga och lyhördhet. Alltid med en osvikligt levande puls. Världsklass, helt enkelt.

 

Quiet Nights Orchestra

Quiet Nights Orchestra fullbordade en musikaliskt fullmatad första festivalkväll. Ett skärpt gäng unga Ackis-alumnis, det vill säga musikstuderande med bakgrund vid Kungliga Musikaliska Högskolan. Bandledaren och Sandvikensonen Peter Fredriksson hanterar sin trombon med stor ackuratess. Sparsmakade improvisationer med härlig ton; precis så bör en trombon hanteras. Allt det där med sväng och dynamik måste förstås också vara på plats. Quiet Nights Orchestra fixar detta galant, och ett ess i ärmen har man i percussionisten Jacob Johannesson. Snärten och svänget i denne slagverkares accentueringar hör man inte varje dag. De som råkar minnas Rupert Clemendores tid här i Sverige vet vad jag talar om.

 

När nu så många ord nyttjats till den första av tre festivaldagar – att beskriva återväxten inom jazz är förstås inget annat än en glädjefull nödvändighet – får det övriga programmet i 20-årsjubilerande Bangen rymmas i något kortare prosa.

Benny Green, virtuost men utan djup

Festivalens två amerikanska pianohjältar var Benny Green respektive Kenny Barron. Green med europeiska partners på bas och trummor excellerar i virtuost klaviaturspel med bugningar till såväl Bud Powell som Thelonious Monk. Tyvärr utan förebildernas förmåga till musikalisk fördjupning.  Dessutom – trots dugliga spelkamrater uteblir den sortens samspel som kräver mer tid tillsammans.

 

Kenny Barron skapade mästerverk

Som motvikt till Green är Kenny Barron en pianomaestro som förmår skapa små mästerverk även av delvis utslitna standardmelodier. När han tillsammans med tenorsaxofonisten David Sanchez inleder med Softly as in a morning sunrise i ett furiöst tempo, då känns det i hela kroppen att vi är med om storartad musik. Tyvärr blir resten av konserten en smula såsig och spretig. När Barron annonserar Body & Soul tänker jag att nu ska Sanchez få bekänna färg. Att han kan lira snabbt och intensivt hade vi fått klart för oss. Men att han inte hör till de allra största tenoristerna, det framgick av balladspelet.

 

Pelle Lindström – bluesman och mas

En färgsättare av bästa märke är dalmasen Pelle Lindström. Med sitt munspel, ohämmade utspel och duktiga spelkompisar i Hay Dukes fick han Bangenpubliken att må riktigt gott.

 

Roffe Wikström, bluesröst nr 1

Två av våra främsta blueshjältar ingick i tredagarsfestivalen. Roffe Wikström må ha passerat 60, men hans blueshjärta dunkar fortfarande starkt och ohämmat. Med sin egenhändigt nedtecknade bluespoesi och med ett furiöst gitarrspel når han med sitt innerliga vokala utryck ända längst ner i det fullpackade festivaltältet. Bandet, med två klaviaturer som var för sig spelar in mot centrum, d v s där bluesmästaren själv står, är perfekt följsamt och samtidigt med individuell prägel. Elbasisten Tommy Cassemar är ett bra exempel på en kompmusiker som hela tiden strävar efter att skapa nyanser i den kollektiva blueseuforin.

 

Sven Zetterberg

Många ser Sven Zetterberg som svensk mästare i att sjunga blues. Intressant att kunna jämföra honom på samma festival som Roffe Wikström. Att Zetterberg väger lätt i den tungviktsmatchen menar jag är alldeles tydligt. Men jag vet att många tycker tvärtom. Musik, och speciellt vokal sådan, är en subjektiv affär.

Sandviken Big Band bildades 1968. Ett märkesår, när detta semiprofessionella storband tog form. Redan från början av hög klass, grundaren Arne Eriksson accepterade inget annat, i annat fall blev bandet kvar i replokalen. Jag minns första LP-skivan med glädje; att blindtesta jazzkompisar med den var kul. Alla trodde det var ett storband från Staterna. Fantastiskt nog har SBB hållit stilen under alla dessa dryga fyrtio år. Vid årets upplaga av Bangen var storbandet lika vitalt och spelsuget som vanligt. Måhända kanske just för att de inte spelar på heltid. Av de många dugliga bör bandets trummis Roffe Andersson nämnas extra. En naturlig storbandstrummis, dom är faktiskt inte så många.

Genom åren har SBB anlitat gästsolister – alltid av prima vara. Årets gäster utgjorde inget undantag. Peter Asplunds masugnsvarma trumpet och Margareta Bengtssons klockrena sopran fick helhjärtat understöd av storbandet.

Som ett ypperligt levande exempel på att det ska böjas i tid framträdde så även GUBB. Det vill säga Gävleborgs Ungdoms Big Band. Jazzmusikaliska rookies i tonåren som ska vara med och bilda stommen i Sandviken Big Band kommande år.

GUBB under ledning av Bertil Fält

Helt underbart att på vägen till tältet höra klangmättad Basiemusik med ett brass som låter utsökt. Väl inne i tältet ser jag fem trumpetare, varav fyra är tjejer! Ledare, inspiratör, arrangör och storpappa för GUBB är Bertil Fält (jodå, han är även pappa till världsresenären och trumsnillet Jon Fält). Fälten övervakar sina unga adepter med hökblick. Vänlig men bestämd där han viftar och markerar framför bandet, som får stående ovationer.

Jag antar att jag inte var den enda som fick en tår i ögonvrån när dessa ungdomar gasade på som värst. GUBB, vilket namn på våra framtidshopp!

Leif Domnérus