JAZZ EN LA COSTA

Granada, Spanien 11-19 juli P-O Larsson har besökt Jazz en La Costa i den lilla staden Almuñécar i provinsen Granada. Här kan du läsa om hans upplevelser. I OJ nr 9 2007 har jag beskrivit den betagande inramningen av Jazz en la Costa i den lilla genuina staden Almuñécar i provinsen Granada, som gör det väl värt ett besök av bara den anledningen.

Som extra bonus är det därutöver märkligt vilket högklassigt och väl varierat program man år efter år kan bjuda på med en finansiering som i huvudsak består av allmänna medel och med blygsamma entréavgifter. Årets festival – den 21:a i ordningen – föll inte ur ramen, även om förra årets jubileumsprogram möjligen höll något jämnare kvalitet. Bl.a. kunde man i år bjuda på tre världsartister och tillika kvinnliga vokalister. Den namnkunnigaste var Dianne Reeves med sin djupa och välljudande stämma. Hon överraskade positivt med att hålla sig till en jazzig repertoar med mycket scatsång och typiska intervallsprång.

En något färskare stjärna var Nnenna Freelon, ackompanjerad av en sextett ledd av brasilianaren Ivan Lins på klaviatur. Man hade velat höra henne mera, men dessvärre släppte inte Lins fram henne på särskilt många nummer i den något ensidigt brasilianska repertoaren. Den tredje sångstjärnan var 62-åriga soulartisten Bettye Levette, vars elektrifierade medmusikanter tyvärr var nära spräcka ljudvallen.

Den väl varierade festivalens funkiga inslag svarade Spyro Gyra för. Det mera lokala och flamerncoinfluerade stod den unge pianisten Sergio Pamies från Granada för med sin grupp Entre Amigos, förstärkt med munspelaren Antonio Serrano. Skicklige pianisten Roberto Fonseca, förmodligen Cubas populäraste i den yngre generation som verkar i spåren av kultförklarade Buena vista Social Club, svarade med sin kvintett Zamazu för det afrokubanska inslaget.

Välkände basgitarristen och vokalartisten Richard Bona från Cameroun återvände till festivalen detta år, nu tillsammans med gitarristerna och tillika vokalartisterna Gerald Toto från Martinique och Lokua Kanza från Kongo, och stod för en ”wide world music” som verkligen gick hem hos den entusiastiska publiken.

Trumpetaren Terence Blanchard avslutade festivalen med sin kvintett med bedövande vacker musik, om än inte särskilt svängig..

Det mesta av det nämnda höll alltså god klass, men festivalens stora succéinslag uppenbarade sig redan andra speldagen i form av Israel-födde basisten och sverigebekantingen Avishai Cohen med sin närmast telepatiskt samspelta trio. Tämligen färsk som medmusikant var den 21-årige supertalangen Shai Maestro på piano. Cohens trogne följeslagare under de senaste åtta åren, Mark Guillana på percussion, var den tredje länken. Jag kan inte utan vidare ur minnet plocka fram någon grupp som spelat med mera tight interaktion på tre fullständigt jämlika instrument, långt borta från den traditionella pianotrions koncept med piano + komp. Musikanterna vävde lyhört samman en musik baserad på pianots impressionistiska melodislingor. Debussy och Satie log säkert instämmande i sin himmel. Bach också, för ibland blev det fuga och kontrapunkt med piano och bas. Guillana fyllde i med utsökta accenter på sina slagverk utan att någonsin spela över. Imponerande! Spanjorernas öppenhet för ny musik illustrerades än en gång. Det blev stående ovationer och två inrop, trots (eller kanske tack vare?) avsaknaden av standardnummer med jämn pulserande rytm.