Jazz i Folkton i Partille

2009_0316wallin30050.jpg 

 

Jazz i folkton

Kulturum, Partille den 15 mars 2009

Bohuslän Big Band med Nils Landgren, solist, och Bengt-Arne Wallin, arrangör och dirigent.

 

I en veckas tid turnerade Bohuslän Big Band i Västsverige med programmet Jazz i folkton med Bengt-Arne Wallin som gästdirigent. Han försåg orkestern med både nya och gamla arrangemang. Huvudparten var hans välkända orkestreringar av svensk folkmusik, här fanns också ett nyskrivet verk, What is the wat, en fundering kring det som händer i Darfur i Afrika. Klassikern Miles från Duke, som ju en gång specialskrevs för Nils Landgren, fanns givetvis med. Barnvisan om Kalle rättvis var en udda grej och med sång av Nisse Landgren liksom den mycket suggestiva En sång om ett hål någonstans (teatermusik med Angola i fokus). Folkmusikpärlor som I Gällivare trakter, Per Speleman, Visa från Dala-Järna med flera kompletterade repertoaren. Och givetvis den oumbärliga Värmlandsvisan.

Den fulltaliga publiken (cirka 400) fick uppleva en mycket spännande resa genom Bengt-Arne Wallins fascinerande tonvärld. Hans förmåga att i klanger skapa stämningar är en av hans många goda sidor, liksom hans sätt att arbeta med rytmer. För denna turné förstärktes orkestern av Ebba Westerberg, en fantastisk percussionmusiker. Hon hade mycket att göra i denna konsert, hon liksom flög fram mellan bongotrummorna och alla de andra drygt dussintalet prylarna, som skapade ljud av de mest skilda slag.


Att se Ebba i aktion var en av flera höjdpunkter i konserten.

Nils Landgren, tillika orkesterns konstnärlige ledare, var huvudsolist och han har stor kapacitet. Han spelar hårt, livfullt och brutalt på ett sätt så det låter vackert. Det är inga påhittade effekter utan hans riviga spel tycks komma inifrån och av glädje.

Naturligtvis släpptes flera av orkesterns solister fram i full frihet, som de mycket drivna Albert Pinton (barytonsax och basklarinett), tenoristen Ove Ingemarsson, trombonisten Björn Samuelsson och den lyriske trumpetaren Samuel Olsson. Tomas Kotter vid pianot kan konsten att levererar kluriga solon, men också poängfyllda knorrar.

Denna turnéfinal blev en mycket minnesvärld konsert av hög jazzmusikalisk standard. Bengt-Arne kunde inte nog berömma orkestern, han ansåg att den är den bästa i genren. Det var nog inte bara smicker, publiken och jag är benägna att hålla med.