Jazz i Riddarhuset

Riddarhuset

Jazz i Riddarhuset anordnas traditionsenligt en gång varje vår och höst av eldsjälen Hans R S Wetterberg, som på sin meritlista har att han under många år ha bokat in Sveriges Jazzband med olika sångsolister på turnéer i flera asiatiska länder.

Årets begivenhet gick som vanligt för utsålt hus.

Och huset ja, det är en av Stockholms vackraste byggnader uppförd 1641-75 för det svenska adelsståndet.

SVERIGES JAZZBAND

I entréplanet spelas det till dans för dem som vågar utmana det numera kraftigt ojämna golvet. Dessvärre är det dessutom ett starkt eko, som stör framför allt blåsare genom att tonerna kommer tillbaka som vid ett för starkt pådraget reverb. Detta var en aning besvärande för grabbarna i bandet, men satte inte stopp för den utmärkta musik som dom utförde.

Eddie var inte på sitt spralligaste humör på grund av en nyligen genomgången ryggoperation. Det satte inte p för hans sedvanligt utmärkta trumpetspel, men det blev inte mycket sjunget. Per Larsson, som vikarierade för Jan Sjöblom, är ju en rutinerad pianist förekommande i ett flertal konstellationer. Och i detta sammanhang gjorde han i alla fall inte mig besviken. Att han har ett förflutet som utmärkt barytonsaxofonist vet nog inte så många numera.

Gunnar gjorde här i kväll som ofta inhopp för ordinarie Greger Röhr. På sin förgyllda dragochskjutihopbasun av märket Schmeltzer utförde han med kraft, tyngd och fantasirikhet sin uppgift. Erling Ribbing spelade på den lika vackra som välljudande klarinettpipan av märket Leblanc ”Pete Fountain” med förgylld mekanik och guldglänsande ligatur. Den här luren har mycket stor och fyllig ton och hanteras skickligt och rutinerat.

I de numera allt vanligare mainstreamnumren som bandet spelar, tar han fram sin nya Selmer Reference-36 tenorsax. Här blir det ett helt annat spel i Don Byas-stil. Mycket bra. Kontrabasen ger stadga och tyngd i kompet. Bengt Hanson har varit med i tidigare upplagor av bandet, som haft ett flertal utmärkta basister i manskapet t.ex. Hasse Larsson, Sture Åkerberg, Sten Westling, Erik Lundborg och Göran Pettersson, men nu är Bengt åter tillbaka.

Stor ton och rejält drive som för tankarna till Hugo Rasmussen (still alive and playing), Ray Brown och Sture Nordin. Jesper Kviberg är yngst i gänget och fick väl sin inskolning hos den alltför tidigt bortgångne Gugge Hedrenius. Han förekommer mycket ofta i olika konstellationer, och är en primus motor i alla sammanhang. Följsam och pådrivande som jag tycker att en trummis ska vara.

I RIDDARSALEN

TITTI SJÖBLOM EHRLING ELIASSON DUO

Vår i särklass största sångerska i den s.k. populärmusikgenren Alice Babs fanns i första bänkraden. Dels för att lyssna till dottern men naturligtvis till sin stipendiat Klas Lindquist. Titti och Ehrling gjorde ett smakfullt framträdande, inte alltid jazz, men allt var jazzigt framfört. Titti har ju inte sin mors fantastiska röst, men sjunger rent och chosefritt och med känsla. Ehrling var en ny bekantskap för mig, och han överraskade mig verkligen. En egenhändigt byggd gitarr hanterade han så att det lät som en orkester och solospelet var inte heller att klaga på. Mor Alice verkade tycka mycket om denna föreställning.

KLAS LINDQUIST QUARTET

Jag kan som musikantkollega inte nog berömma en speleman med Klas skicklighet och fantasi, och vi har inte haft en klarinettist och altsaxofonist i den klassen utom Arne ”Dompan”. Att han dessutom komponerar och arrangerar bra är ytterligare ett stort plus. Arne gjorde ju inte så mycket av det sistnämnda tyvärr.

Att starta sin avdelning med Ellingtons ”Isfahan” (komponerad av Strayhorn) var något av ett genidrag. Säkert visste han att Alice avgudade Johnny Hodges, och som en hommage till Johnny imiterade han dennes spel med glidningar nerifrån upp till klockren ton, som ju var Johnnys ”grej”. Att se hur tagen Alice blev av detta mästarspel var rörande. Hon mindes säkert Johnnys obligato- och solospel i t.ex. ”Heaven” och ”Come Sunday” från hennes medverkan i ”The Sacred Concerts”. Och jag tyckte mig se en tår i hennes öga. Innan gruppen började spela gick Micke upp på estraden för att prova inställningarna på det digitala piano som tyvärr fick ersätta ett ”riktigt”. När detta var gjort spelade han några takter av ”Four Brothers”, och jag såg Alice´s förtjusning.

Jag gick då fram till henne och berättade att Mickes far heter Claes Skoglund och spelar i Kustbandet. Det spelades flera standards och en snabbare ”Four Brothers” än man är van vid, där det utmärkta kompet svängde bra. (Denna komposition av Jimmy Guiffre har ett stick som inte har en helt vanlig harmoniföljd, och jag minns en inspelning jag har med Woody Hermans Herd från början av 50-talet i Kansas City, och där man inbjudit Charlie Parker som gästsolist. Repetitioner fanns det som oftast inte tid till, och Parker som säkert hört låten många gånger spelade som bara han kunde fram till sticket. Men då låser det sig och man kan förstå hur han försöker klura ut vilka ackord det ska vara. Sista 8 takterna flyter perfekt. Detta upprepas nästan likadant i andra solochoruset, och man känner med honom. Så i tredje choruset sitter det som en smäck. Yeah man. Här kan man förstå att repetitioner inte är onödiga.)

Alla fyra ynglingarna gav ett ytterligare prov på vilken fantastisk återväxt det är inom den s.k. klassiska jazzen. Det är bra synd att det nästan bara kommer mogen (ja nästan övermogen) publik fast det är en uppsjö av unga superförmågor. Efter bra konsert ansluter sig till grabbarna.

CLAES JANSON

Utan repetitioner nyligen kommer så denne vår sångargigant och säger till killarna: Det här kan ni ju sen tidigare. Jag vet inte att vi har haft en så bra jazzsångare sedan Gunnar Nilson. Här finns pondus och kunnande och urvalet av melodier gladde oss. Den i mitt tycke något uttjatade ”All Of Me”, där det förutom fin sång bjuds på bra solon av hela gänget kändes nyfräsch med detta gäng. Jag vet ju att Micke har spelat med Classe sedan tonåren, (Ja, Mickes tonår alltså) så där sitter det.

Standards kan ju alla kompmusiker, men här var alla fem i totalt samspel och alla fick sola. Ett litet tips till vännen Claes: Povel Ramel har skrivit en kul svensk text till ”All Of Me”, som logiskt nog heter ”Hela Mej”. Ett av Classes nummer denna kväll var en låt skriven av Staffan Kjellmor som är trumpetare och leading man i Jazz Doktors. Melodin heter från början ”En Snäll Visa”. Hasse Alfredson hörde och blev förtjust, varvid han skrev en svensk text som första gången framfördes av Lena Nyman på Dramaten. Då blev namnet ”En Mun Är Hälften Av En Kyss”.

En svidande vacker sak som framfördes mycket förtjänstfullt. En sådan juvel till melodi borde få en större lansering. Gör den vid nästa TV-framträdande Claes!

Nalle Nilson

JAZZ I RIDDARHUSET

SÖNDAGEN 13/2 2011

Medverkande: Eddie Bruhner tp, Erling Ribbing cl/ts, Gunnar Larsson tb, Per Larsson p, Bengt Hanson b, Jesper Kviberg tr, Klas Lindquist cl/as, Mikael Skoglund p, Martin Höper b, Calle Rasmusson tr, Claes Janson vo, Titti Sjöblom vo, Ehrling Eliasson g.