Jazzdebatt i riksdagen

Igår fick Bosse Ringholm (S) svar på sin interpellation till kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth (M) om jazzens situation.

Ringholm ville veta:
• Vilka initiativ avser kulturministern att ta för att stödja och främja jazzens ställning i det svenska kultur- och musiklivet?
• Varför har kulturministern under den här mandatperioden inte presterat ett enda förslag för att stärka jazzens ställning?
• Är det kulturministerns avsikter att jazzen i första hand ska förlita sig på kommersiella krafter för sin fortsatta överlevnad och utveckling?

Han blev inte helt nöjd med svaren.

Kulturministern hänvisade till betänkandet I samspel med musiklivet, som blev resultatet av utredningen om den nationella musikplattformen, och att kulturbudgeten nu är större än någonsin förr. En ny myndighet ska bildas med ansvar för alla musikgenrer och regeringen har tagit initiativ till Musikalliansen, som agerar arbetsgivare för frilansmusiker.

Bosse Ringholm replikerade med att konstatera att kulturministern inte tänkte ta någon form av initiativ för att stödja och främja jazzens ställning i det svenska musiklivet, att hon inte svarar på varför hon inte har levererat ett enda initiativ under mandatperioden för att stärka jazzens ställning, och att hans fråga om jazzen i huvudsak ska leva på kommersiella villkor, besvaras med att det inte är fult att tjäna pengar på sitt konstnärskap.

Här följer hela protokollet som redovisar debatten mellan Ringholm och Liljeroth-Adelsohn.

22 § Svar på interpellation 2009/10:411 om statens stöd till jazzmusiken

Anf. 145 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m):

Fru talman! Bosse Ringholm har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att stödja och främja jazzens ställning i det svenska kultur- och musiklivet. Vidare har han frågat mig varför jag inte presterat ett enda förslag för att stärka jazzens ställning samt om jazzen i första hand ska förlita sig på kommersiella krafter för sin fortsatta överlevnad och utveckling.
Det är bara ett halvår sedan som Bosse Ringholm och jag debatterade jazzen i det svenska kulturlivet här i riksdagen.
Jag vill nu, liksom jag gjorde då, framhålla att jazzmusiken, liksom alla musikgenrer, omfattas av kulturpolitikens olika insatser.
Jag framhöll vid den senaste debatten i november de förstärkningar som regeringen gjort på musikområdet vad gäller exempelvis ökade anslag till de fria grupperna och de regionala scenkonstinstitutionerna, inrättandet av Musikalliansen samt ökat stöd till centrumbildningarna. Jag konstaterade också att kulturbudgeten nu är större än vad den någonsin varit.
Vid det förra interpellationstillfället hade utredningen om en nationell musikplattform nyligen tillsatts. Utredningens betänkande I samspel med musiklivet har under våren varit ute på remiss, och regeringen beslutade för två veckor sedan att en ny musikplattform ska inrättas inom Statens musiksamlingar. Målet för denna verksamhet är att hela landet ska ha möjlighet att ta del av ett varierat musikaliskt utbud präglat av konstnärlig förnyelse och hög kvalitet. Myndigheten ska ha ansvar för och kompetens om musikens olika genrer – även jazzen.
Jag tycker att det i många sammanhang finns skäl att tona ned genrediskussionerna. Många av dagens unga musikutövare och musikkonsumenter har breda musikpreferenser som baseras på alla möjliga genrer. Statens stöd till musikområdet bör syfta till musikalisk mångfald och bredd och uppmuntra genreöverskridande samarbeten.
Statens stöd till kultur- och musikområdet, liksom det stöd som kommer från landsting och kommuner, är vidare utformat på ett sådant sätt att det ska underlätta för sådana verksamheter som inte fullt ut kan klara sig på en kommersiell marknad. Det är därför vi tillsammans finansierar kulturpolitikens olika insatser. Men i vissa fall går det att kombinera kulturpolitiska insatser även med kommersiella framgångar. Det ska inte vara fult att tjäna pengar på sitt konstnärskap.
Målet om mångfald inom musikområdet kommer också att vara en viktig utgångspunkt för den nya modellen för fördelning av statens stöd till regionala musikverksamheter som ska införas med början 2011. Jag vill avslutningsvis därför också lyfta fram landstingens och kommunernas ansvar för att vi även fortsättningsvis får ett brett och rikt musikliv i hela Sverige.

Anf. 146 BOSSE RINGHOLM (s):

Fru talman! Tack, kulturministern, för svaret som dock tyvärr är lika tafatt och intetsägande som det jag fick i vintras!
Jag ställde tre konkreta frågor. På den första, om statsrådet har för avsikt att ta någon form av initiativ för att stödja och främja jazzens ställning i det svenska musiklivet, är svaret att det tänker hon inte göra.
På min andra fråga, som handlar om varför statsrådet inte har levererat ett enda initiativ under mandatperioden för att stärka jazzens ställning förbigår hon med tystnad svaret. Det kan jag förstå. Om man på fyra år inte har gjort någonting vill man ju helst glömma det så fort som möjligt.
Min tredje fråga, om statsrådet anser att jazzen i huvudsak ska leva på kommersiella villkor, besvaras med att det inte är fult att tjäna pengar på sitt konstnärskap. Men kulturministern, det måste gå att leva på sitt konstnärskap även för en jazzmusiker! Det tycks kulturministern inte ha kunnat ta till sig på något sätt.
Jag nämnde flera gånger i debatten förra gången, jag har upprepat det i min interpellation och jag kan gärna upprepa det på nytt att om man jämför olika musikgenrer ser man att operan har ungefär 30 gånger större stöd än jazzen. Uppenbarligen är kulturministern nöjd med det. Jag har inget emot stödet till operan, det är inte det som det handlar om, men jag förstår inte denna oerhörda obalans där den ena musikformen har 30 gånger mer stöd än den andra. Statsrådet låtsas som om ingenting har hänt och verkar vara tillfreds med situationen. Hon verkar inte vara ett dugg bekymrad över att det är så.
Fler ungdomar söker sig i dag just till jazzmusikerutbildningen, men regeringen har inte gjort någonting under fyra år för att motsvara det intresse som finns hos svensk ungdom för att få en ökad möjlighet till engagemang och att utöva sitt konstnärskap. Det måste, kulturministern, kunna gå att leva på sitt konstnärskap även för en jazzmusiker. Det borde väl en kulturminister kunna ta till sig? Jag tycker att det är pinsamt att en kulturminister under fyra år i stort sett bara levererar utredning på utredning och ingenting händer.
När vi stod här senast och debatterade hänvisade kulturministern till en utredning som skulle komma i början av 2010. Den har kommit, den har remitterats och ingenting har hänt förutom att ministern möjligtvis säger: Nu har jag gett ett nytt uppdrag för en ny utredning där man ska titta på en gemensam nationell musikplattform.
Det är utredning på utredning. Lena Adelsohn Liljeroth är svensk mästare i att leverera kulturutredningar av olika slag, men något stöd till jazzmusiken andas hon inte ens om i sitt svar. Det är tråkigt, tycker jag, för det finns ett starkt stöd för jazzmusiken. Det finns sedan lång tid tillbaka ett nätverk som kallas Svensk Jazz och som består av många olika organisationer, bland annat Svenska jazzriksförbundet, Fasching med Sthlm Jazz Fest, Umeå Jazzfestival, Jazz i Malmö, Föreningen Sveriges Jazzmusiker, föreningen Mer Jazz i Sverige. Alla de förväntar sig naturligtvis att en kulturminister skulle visa någon form av uppskattning för deras arbete. Det har till och med i riksdagen bildats ett nätverk från alla politiska partier, även statsrådets parti, som tycker att det är viktigt att lyfta fram jazzens ställning. Och statsrådets enda svar är: Jag har ett nytt utredningsuppdrag.
Jag är säker på att kulturministern kommer att gå till historien som utredningskulturministern, och det är inte något vackert minne av kulturministern, men så kommer det att vara när vi nu gör bokslut för de här fyra åren.

Anf. 147 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m):

Fru talman! Det här riskerar kanske att i vissa delar bli en upprepning, såväl när det gäller argument som utfall från Bosse Ringholms sida, av den debatt vi hade i november. Jag har ingenting emot att bli förknippad med att vi haft en hel del utredningar. Vi har nämligen vågat göra skillnad, och det är mer än man kan säga om Bosse Ringholms regering.
Vi tyckte faktiskt att det var nödvändigt att göra en kulturutredning. Det var den första på kanske 35 år, åtminstone den första av betydelse. Vi tyckte att det var nödvändigt att se över museilivet. Vi tyckte att det var nödvändigt med en filmutredning. Vi tyckte att det var nödvändigt att avskaffa filmcensuren för vuxna och mycket annat. Vi tyckte att det var nödvändigt att se vad som ska hända när vi nu förändrar musiklivet och därmed också uppdraget för tidigare Rikskonserter.
Inget av det här hade hänt under Bosse Ringholms och hans regerings tid. Vi har fått mycket gjort, och jag skäms inte ett dugg för att man också behöver bra underlag för att förändra. Vi har dessutom kunnat öka budgeten i pengar räknat. Man kan gå till alla möjliga instanser som har räknat på detta och få det här bekräftat. Det är klart att det också har gynnat musiklivets entreprenörer och utövare. Självfallet är det så.
Det går naturligtvis att rycka en och annan mening ur sitt sammanhang, som att jag säger att jag inte tycker att det är fult att tjäna pengar på sitt konstnärskap. Nej, det tycker jag inte. Men jag sade också – vilket Bosse Ringholm hade hört om han hade lyssnat i stället för att prata med sin kollega här – att det finns flera områden inom kulturen som har svårt att klara sig av sig själva. Men många samverkar också med de så kallade kommersiella krafterna. Det är inget som helst fel i detta.
Vad har då gjorts? Jag kan konstatera att Musikalliansen som har bildats under vår tid nu har drygt 100 anställda, och var fjärde av dem har en ren jazzbakgrund. Det tycker inte jag är lite. Jag tycker att det är väldigt bra och någonting som vi kan vara stolta över. Vi kan också se att många hoppar mellan olika genrer. Det vet säkert Bosse Ringholm med det uttalade intresse som han har för jazzen. Att ungdomar väljer att utbilda sig inom musikområdet och kanske också väljer jazzen ska vi vara glada över. Ungdomar är inte dumma. De utbildar sig inte till någonting som de inte tror att de kan leva på. Det visar också att det finns ett starkt intresse för jazzen.
Sedan tycker jag inte att man ska ställa den ena musikgenren mot den andra. Det är också väldigt tydligt i uppdraget till det nya musikverket att man ska se till alla genrer och att det ska finnas kompetens, men det finns inget skäl att dela upp på det sätt som jag antar att Bosse Ringholm gärna vill att vi ska göra.

Anf. 148 BOSSE RINGHOLM (s):

Fru talman! Jag har ställt ett antal frågor till Sveriges kulturminister som handlar om ifall hon kan tänka sig att stödja jazzen. Jag får svar av Sveriges utredningsminister. Hon säger att det ska göra skillnad. Det ska vara utredningar, utredningar och utredningar. Men jazzen, kulturen och musiken lever inte på utredningar. Det är inte sant som kulturministern säger att vi har ett större beting i dagsläget för musiken. Tvärtom, med lönekostnader och hyreskostnadsutveckling och allt annat har de inte fått kompensation under den här perioden. Det är en realitet att kulturministern inte kan peka på ett enda initiativ för hur hon vill stärka jazzens ställning. I stället försöker hon skylla ifrån sig och säga att man inte ska ställa olika musikformer mot varandra. Det är inte det som det handlar om. Det handlar om att några musikformer, inte minst jazzen, får väldigt lite stöd i förhållande till andra. Då plötsligt passar det utredningsministern att säga att vi inte ska jämföra olika genrer. Nej, det är klart att det är pinsamt, utredningsministern, att jämföra jazzen med andra musikformer eftersom jazzen får så oerhört lite stöd!
Jag är glad över att kulturministern ska avsluta sin bana som kulturminister, eller utredningsminister, inom kort. Förhoppningsvis kan en ny regering se till att jazzen får lite bättre förutsättningar i framtiden och att det finns ett stort intresse för att ge unga musiker chans att leva på sin musik. Även jazzmusiker måste kunna leva på sitt konstnärskap.

Anf. 149 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m):

Fru talman! Jag tror tyvärr att Bosse Ringholm och jag aldrig kommer att kunna mötas i den här frågan. Vi kan möjligen mötas i vår kärlek till jazzen, och kanske möts vi till och med under den jazzfestival som börjar senare i veckan. Men Bosse Ringholm kommer aldrig att bli nöjd. Det ska han väl kanske inte vara med tanke på att vi börjar närma oss val, och då gäller det att försöka angripa snarare än att lyssna.
Jag talade om Musikalliansen. Den hade inte bildats under en socialdemokratisk regering. Det stöd som vi har givit till centrumbildningarna betyder också mycket för jazzmusikerna. Folkbildningen har fått 500 extra miljoner under denna mandatperiod varav mycket går till musiken som är det stora, och inte minst till de kulturevenemang som arrangeras.
Sedan kan vi också konstatera att den förändring som nu sker med inrättandet av Musikverket också säkert kommer att betyda en hel del för att få olika musikgenrer att mötas, vilket också naturligtvis kommer att gagna jazzens ställning.
Vi kan väl ta upp tråden med operan eftersom Bosse Ringholm verkar ha ett horn i sidan till just operakonsten. Jag kan glädja mig åt att den vinner nya entusiaster, inte minst genom de festivaler som finns runt om i vårt land nu. Det har jazzen naturligtvis också – 30, 40 eller 50 festivaler. Bengt Säve-Söderbergh har varit engagerad i frågan och har uppvaktat mig flera gånger på departementet. Lyssnat har vi absolut gjort.
Operan har ett alldeles särskilt uppdrag, som har att göra med att det är en fråga inte bara om musik utan också om en konstart, om ett hantverk och om att vårda ett kulturarv. Jag skäms inte för att försvara det också. Jag tänker inte ställa jazzen mot Operans verksamhet.

Anf. 150 BOSSE RINGHOLM (s):

Fru talman! För att vara korrekt: Jag har inget horn i sidan till Operan. Kulturministern ska inte hitta på saker och ting som inte är sanna. Men jag påpekar att Operan har 30 gånger större stöd än jazzen. Jag tycker att det är pinsamt att jazzen har så oerhört lite stöd, men kulturministern tycks inte ett dugg bekymrad.
Kulturministern förde in valet. Det hade väl varit en bra present till jazzen, när vi nu står inför några dagar med jazzfestival och jazzarrangemang här i Stockholm, att leverera ett initiativ från regeringen för att stödja jazzen. Men icke ett enda initiativ tas från kulturministerns sida. Det har varit noll under perioden, är noll nu och kommer uppenbarligen inte att vara någonting framöver.
Det är också lite otillständigt att kulturministern säger att ni har gett folkbildningen 500 miljoner kronor mer. Kulturministern vet hur det är. Det var ett förslag från den gamla, socialdemokratiska regeringen 2006 som beslutades och trädde i kraft den 1 januari 2007, den här mandatperioden. Inte ska man använda sig av lånta fjädrar. Det är väl fräckt att stå och säga att den föregående regeringens initiativ är det bästa ni har gjort.
Sanningen är att ni inte har gjort någonting. Ni försöker ta åt er äran av det som den förra regeringen gjorde när det gäller folkbildningen. Det har säkert gynnat jazzen också. Men det var inte ert initiativ, inte ert förslag, utan det var den tidigare, socialdemokratiska regeringen som drev igenom det.
Jag konstaterar tyvärr att kulturministern inte har någonting annat än utredningar för jazzen. Det lever man inte på som jazzmusiker. Nej, vi behöver en ny regering även på det här området. Vi ska se till att vi får en sådan i höst – det kan vara bra för jazzen.

Anf. 151 Kulturminister LENA ADELSOHN LILJEROTH (m):

Fru talman! Det ska i så fall bli väldigt intressant att se i vad mån Socialdemokraterna lyckas samla sig till ett kulturpolitiskt program, för det har vi hittills inte sett något av – inte en viskning. Det är roligt att det åtminstone kommer en interpellation från någon i den socialdemokratiska gruppen utanför kulturutskottet som vill diskutera det här. Men vi väntar fortfarande på förslag. Och jag kan inte påminna mig att min företrädare, Leif Pagrotsky, hade ett större engagemang i jazzen och gav särskilt mycket i budgeten till denna.
Musikalliansen är, fortfarande, ett borgerligt initiativ på 22 miljoner kronor. En fjärdedel av dem som är anställda i Musikalliansen har också en bakgrund som rena jazzmusiker.
Trots allt har jazzen en god ställning, för den har ett starkt stöd, precis som Bosse Ringholm syftade på. Därmed är förutsättningarna väldigt goda. Jag kan upprepa det jag sade tidigare: Om man väljer, som många unga gör, att gå musikutbildningarna och att satsa på en karriär som jazzmusiker har man nog gjort ett ganska korrekt och bra val. Det finns en god framtid för jazzen, inte minst just därför att de unga luckrar upp skillnaderna mellan olika musikformer på ett helt annat sätt än man har gjort tidigare. Jag hyser stor tilltro till att det nya Musikverket även kommer att se till jazzens fromma.
Överläggningen var härmed avslutad.