Sthlm Jazz Fest blev två festivaler i en

rafa_orchestra

Så var den över, Stockholms jazzfestival. OJ:s chefredaktör Lars Grip reflekterar över den passerade helgen:

Det skär sig i hjärtat när jag tänker på detta år av mödor, slit och planering för producenterna. Efter nästan en månads högsommarvärme dyker lågtrycket upp, just denna fredag när festivalen ska starta. Kyla och regn. Två tredjedelar av festivalen regnade bort.

Att förlägga festivalen till Skansen är ett begripligt beslut. Där finns en infrastruktur som är relativt given. På Skeppsholmen fick festivalen bygga upp scener, ljud, ljus – ja allt. Ändå fungerar det inte som man kunde önska på Skansen. Den där festivalstämningen infann sig inte. Redan vid entrén till Skansen, en bra bit från festivalområdet, drunknar festivalen i allt tingeltangel vid Gröna Lund, Skansen, ballongförsäljare och kiosker. En pil på en affisch visar var man ska ta sig in. Ingen inbjudande entré precis. Festivalentrén drunknade i bruset från Djurgården.

Efter en promenad på fem minuter kom man in på festivalområdets två scener: Solliden och den gamla dansbanan Galejan, belägen ett trettiotal trappsteg nedanför huvudscenen. Den här uppdelningen är symbolisk i den meningen att den intressanta, nya musiken spelades på Galejan, medan de stora namnen fanns på Solliden. Det blev två festivaler i en. Mestadels ganska slätstruken glamourmusik på Solliden och ett mycket fint program på Galejan, med några av de mest kreativa och relativt unga grupperna.

En god metafor för den här kluvna festivalen är det faktum att man inte fick bära öl från det ena till den andra scenområdet. Utskänkningstillstånden var olika intill de båda scenerna. En av mina vänner blev stoppad av vakten, på väg uppför trapporna till Solliden för att han hade öl i sitt glas. Han var tvungen att dricka upp den eller slänga den för att passera upp till stjärnornas scen. Från andra sidan kom en annan person också han med ölglas i handen, även han blev stoppad. Min vän föreslog att de skulle byta glas, men det gick inte vakterna med på. En komisk men talande bild av en tvådelad festival.

Den här upplagan av Stockholm Jazz Festival upplever jag som något av inledningssatsen till ett rekviem över stora och samlande festivaler i jazzens namn, där man arbetar efter nederlagsreceptet: ”Försök vara alla till lags”. Hur bred kan jazzens famn bli? Till sist spricker den. Det som kallas jazz är något ständigt pågående, något ständigt nyskapande. Den musiken var mycket väl representerad på Galejan. Nu försjunker jag inte i ett teologiskt resonemang om vad som är den Sanna Goda Jazzen, men upplever ändå skillnaden mellan de båda scenerna som så stor att det hela inte längre håller samman. Jag tror att man måste bestämma sig för festivalernas huvudsakliga profiler.

Det är lätt att ha åsikter. Svetten rinner på festivalarrangörerna, Alla har gett järnet och alla vill så väl. Ändå blev det i spretigaste laget i år. Men ingenting är entydigt: Vilken glädje att se barn och föräldrar, gamla och unga gunga till Fela Kutis son Seun och hans Egypt 80! Bara för att ta ett exempel.

Idén med olika parader – New Orleans, samba och frijazz – var lysande. Området hölls levande när Sollidenscenen riggades om mellan de tunga namnen. Tajmningen var perfekt alla tre dagarna: När en artist klivit av Solliden, kom en parad ut på området. Speciellt minnesvärd var ”världens första frijazzparad”, med tubaisten Per-Åke Holmlander i spetsen och med våra främsta impromusiker som Magnus Broo på trumpet, Mats Äleklint på trombon, för att nämna några. Många som kanske inte hört frijazz tidigare stannade upp och lyssnade med ett brett leende på den svängiga och prestigelöst humoristiska frijazzen.

Även idén med familje- och barnprogram som iscensattes redan förra året, är också lysande, även om det inte blev den tillströmning som man kunde önska (se recensionen av Paavos barnkonsert).

Men som sagt: En fullödig festival huvudsakligen på Galejan med band som Lisa Bodelius, Goran Kajfes, Lekverk, Je Suis!, Donny McDaslin, Prylf, Robert Glasper och många andra. Men två olika festivaler på samma gång.

Lars Grip

AngieStone