Jazzig rock med The Dead

Rockmusik på en jazzsajt? Nu har det väl ändå gått för långt? Jazzpuristen må vrida sig i obehag, eller spy galla – men inte jazzmusikerna. Grateful Dead gästades på scenen av jazzmusiker som Ornette Coleman och Branford Marsalis, David Murray gjorde en skiva med bara Dead-låtar (Dark Star, 1996), Greg Osby och John Scofield har spelat i Dead-basisten Phil Lesh’s band. Nu finns inte Grateful Dead längre, resterna turnerar i stället som The Dead – och Branford Marsalis passade på att spela med under en av konserterna på denna turné som mest kommit att likna ett triumftåg. Nog sagt: det handlar om musiker med hög trovärdighet.Och när jag, tillsammans med tjugotvå tusen andra ”heads” ser bandets hemkomst till trakten av San Francisco, så inleder man med den jazziga ”Help on the way”, som sömlöst övergår i ”Slipknot”, än mer jazzig, som i sin tur växlas över till den mer reggaeaktiga ”Franklin’s Tower”. Bandet signalerar något med den öppningen: kvällen ska ägnas låtar som tål att vara underlag för improvisation, man ska använda sitt gamla särmärke att omärkligt låta dom gå över i varandra.Och man kan enkelt sammanfatta resultatet som att tjugotvåtusen människor lyssnar till en musik som annars till vissa delar bara finns på jazzklubbar eller elektronmusikstudios. Grunden är rockmusik, det är fyra fjärdedelar som gäller och många dansar hela kvällen. Men utifrån den grunden rör sig bandet i olika riktningar, fångar upp de möjligheter som finns i låtmaterialet, broderar, utvecklar, bryter ned, återanvänder. Musiken är flexibel, rörlig – men det är också ett välrepeterat band, som spelar exakt och med stor attack. Visst missar man, vid ett par tillfällen tycks alla sträva åt olika håll – men det är ett pris jag gärna betalar.Den verkliga triumfen inträffar med starten av andra set. Bandet tar fram den sällan spelade ”Unbroken chain”, ansedd för svår att spela på arenakonserter av denna typ. Men man gör det lysande, publiken är i extas – och man följer upp med ett av de säkraste korten för improvisation, ”(That’s it for) The Other One”. New York Times jazzkritiker Ben Ratliff beskrev en gång denna improvisationsform på ett träffande sätt: det handlar inte om den enskilde solisten, inte om en enda röst, utan om en väv. Men det kan, som Ratliff påpekade, förvirra både rock- och jazzlyssnaren när alla i bandet improviserar samtidigt. Och ändå hänger det ihop, intensiteten upprätthålls, det är en magisk kväll bland de kaliforniska kullarna.På den kritiska sidan: ja, jag saknade legendariske gitarristen Jerry Garcia. Han kunde betona en skörhet i musiken, och han skänkte den alltid värme. Men hans insikt om att ibland spela så lite som möjligt, har sin motsats i ersättaren Warren Haynes vilja att spela hela tiden, på gränsen till klåfingrigt. Den del av konserten där slagverkarna är ensamma med sina trummor och elektroniska leksaker blev för lång, kanske för att dansande eldkvinnor skulle få tillräckligt utrymme. Och ibland blir hela bandet kort i tonen, en slagverksmaskin på högvarv.Egentligen tillhörde kvällen kanske basisten Phil Lesh, en musiker i fullständig kontroll över sitt instrument, och den sämste sångare jag någonsin hört sjunga inför storpublik. Men han står för det ethos som alltid präglat denna musik. Han är den som håller ihop bandet, men som också driver det, hans basspel hittar alltid gläntor i låtarna där en möjlighet för improvisation öppnar sig.

Ljudet var strålande, publiken älskade bandet, bandet älskade oss och spelade nästan fyra timmar, fullmånen steg över scentaket, kylan svepte in från havet men musiken höll oss igång, värmde oss: ”if you get confused, listen to the music play”.

 

The DeadShoreline Amphitheatre, Mountain View10 maj 2009