Jazzkryss på Ålands hav: Musikalisk stormvarning med LaGaylia Frazier & Jan Lundgren

Cinderella-JanLundgren_mfl_Foto_ND

Jazz av högsta karat i kombination med en publiktillvänd vokalkändis är stundom en säljande kombination. Musikkryssningen med Cinderella den 3-4 februari var utsåld – arrangörerna sätter en övre gräns enligt mottot: “Alla ska kunna se och höra bra utan att trängas.”

Trehundra lyckliga avnjöt Jan Lundgrens alltmer sublima klaviaturhantering tillsammans med Peter Asplunds såväl innerliga som furiösa trumpetspel. Frånskjutet sköttes av Hans Backenroth vid kontrabasen och Johan Löfcrantz Ramsay bakom trummorna. Mottot här var också mycket tydligt: “Maximalt sväng från början till slut.”

Den musikaliska stormvarningen infann sig strax efter avgång. Så snart LaGaylia Frazier tagit scenen i besittning fullkomligt ägde hon den. Energi och karisma i kombination med avsevärd scenrutin är en del av framgångsreceptet. Lägger man till detta en mycket vacker röst med bra intonation och säker indelning blir hennes cv ännu ståtligare. Tvingas man efter dessa superlativer sansa sig en smula, ja då måste man konstatera att många verkligt bra kvinnliga jazzvokalister äger en förmåga till fördjupning, inte minst harmoniskt, som LaGaylia inte riktigt bemästrar.

Men att hon är en första rangens Crowd Pleaser, det är helt uppenbart. I några extra minnesvärda nummer klev Peter Asplund fram och levererade en scatsång som LaGaylia efter viss förvåning hakade på, till publikens glada hänförelse.

Cinderella-JanLundgren_mfl_2_Foto_ND

Att kombinera populärmusik och jazz kan inte vara lätt. Å ena sidan en form som kräver direktkontakt utan komplicerande faktorer, varken musikaliskt eller sceniskt. Å andra sidan ett utövande som syftar till att fördjupa och förmänskliga den musikaliska kontexten, utan andra hänsyn än den rent personliga uttrycksförmågan. Analyserar man pop respektive jazz på det sättet, ja då är det snarast omöjligt att begära att en enskild artist ska vara lika bra i båda dessa discipliner.

Att kolla publikens reaktioner kan faktiskt utgöra ett stöd för den här sortens lagom våghalsiga analys. När jazzkvartetten med Janne Lundgren som primus motor levererar en fullkomlig höjdartolkning av en melodi, oavsett vilken, då reagerar den fulltaliga publiken med hjärtliga och varma applåder.

När kvartetten anförs av LaGaylia Frazier och vänder sig direkt mot publiken och till och med får igång en härlig allsång i Bye Bye Blackbird, då är applåderna minst lika ihärdiga, men smattrande och exalterade, i stället för balanserade och samlade.

En sak är gemensam för båda dessa musikaliska uttryckssätt:

Underhållningsfaktorn är påtagligt hög och publiken får i båda fallen full valuta för pengarna.  Måhända var det också därför som stämningen efteråt tycktes vara extra avspänd och hjärtlig.

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

Jazzkryss Stockholm-Mariehamn T/R på Cinderella den 3-4 februari 2011
LaGaylia Frazier sång, Jan Lundgren piano, Peter Asplund trumpet, flygelhorn och sång, Hans Backenroth kontrabas & Johan Löfcrantz Ramsay trummor.

Fotnot. Nästa gång Cinderella kryssar med jazz ombord är den 17-18 maj: International Hot Jazz Septet, under ledning av trumpetaren Duke Heitger. I dag troligen den främsta orkestern med modern New Orleans-musik på repertoaren.