Jazzmeia Horn fyllde Fasching

Jazzmeia Horn
Fasching, Stockholm, 18 april 2018.

Jazzmeia Horn är ett nytt stjärnskott på jazzhimlen, en vokal improvisatör som 2015 vann Thelonius Monk International Jazz Competition, då både Dee Dee Bridgewater och Al Jarreau satt i juryn. Hennes debutalbum A Social Call (2017) har fått ett mycket positivt mottagande och hon jämförs framförallt med Sarah Vaughan. Horn ansluter öppet till jazztraditionen, hon har lärt sig idiomet genom att lyssna på de stora jazzsångerskorna, men hon är också präglad av gospelsångare och R&B. I april gav hon konsert på Fasching tillsammans med sin trio. Samma kväll fyllde denna tvåbarnsmor 27 år.

Jazzmeia Horns debutalbum inleds med Betty Carters komposition Tight, där Horn inledningsvis lägger sig nära sin förebild i både tonbildning och frasering, ja ända in i vokalljuden. Det blir som en hyllning till Carter innan Horn ger sig ut i en mer personligt färgad improvisationskonst. På konserten på Fasching är Tight åter öppningsnummer, med en intensiv Horn som ger järnet från första ton. Det är som om hon vill knocka sin publik fullständigt genom att bjuda på hela sin ekvilibristiska förmåga på en gång. Hon improviserar snabbt med en nästan rastlös energi och tar i i de högre registren med en shouter-ton som kan påminna om Aretha Franklin. Det är traditionella jazznummer som dominerar under kvällen, välkända sånger som I Didn’t Know What Time it Was och I Remember You som Horn vrider till på sitt eget vis. Hon kan sjunga mycket högt och blandar mer traditionell scatsång med andra vokala uttrycksmedel, både soulinfluerade och fri form-betonade.

Det mesta under denna kväll framförs i snabba tempon och Jazzmeia Horns tonläge är oftast ganska högljutt. Efter paus får Horn och hela bandet till ett mer avspänt samspel, bland annat i en svängig version av East of the Sun och i Sarah Vaughan-inspirerade September in the Rain. Horn framför också två egna kompositioner under konserten, där ett långsammare nummer utgår från en självupplevd situation där hon blev inspanad i duschen. Hon ber då nästan om ursäkt, och hoppas att en ballad inte ska få publiken att somna.

Hennes medmusiker ges också utrymme till egna utflykter och framför allt pianisten Karim Blal gör flera fina och personliga solon. Avslutningsvis får Jazzmeia Horn med sig publiken i allsång i en variant av Night and Day, där vi alla får sjunga raden ”I love myself”. Jag hade gärna hört mer av en lite lugnare och mer dynamisk Horn, där också text och budskap fått större utrymme, lite mer av den mångsidighet hon uppvisar på sitt debutalbum. Men visst är hon en överväldigande live-upplevelse och det blir spännande att se hur hon framöver vidareutvecklar sina fantastiska talanger.

I hennes band på Fasching fanns Karim Blal, piano, Geraud Portal, bas, och Henry Conerway, trummor.

Viveka Hellström

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.