Trumpetaren och radioprofilen Eddie Bruhner är död

Till minne av Eddie Bruhner

Eddie Bruhner (1942-2025)

Första gången jag såg och hörde Eddie Bruhner var på en skoldans på Norra Latin. Han spelade trumpet med orkestern East End Jazz, och jag blev imponerad. De var proffsiga, prydliga i sina klubbjackor och de hade en proffsig framtoning drag av Louis Armstrongs All Stars. Vi, som spelade mer stiltrogen New Orleans-jazz, var några år yngre, hade en mer bohemisk framtoning. Men Eddie stack ut,  inte bara som skicklig trumpetare, utan också genom sitt handlag med publiken och sin förmåga att locka till skratt.

Efter några år utvecklades East End Jazz Band och blev Sveriges Jazzband. Där tillkom den karismatiske klarinettisten och sångaren Gösta Linderholm, och det bandet lyckades med konststycket att göra jazz till en folklig underhållning. De  fick kändisstatus, tog sig in på Svensktoppen med låtar som Brittas restaurang och Rulla in en boll, och de blev fasta inslag i Ulf Thoréns populära TV-program Var 14:e dag. Eddie var den stora idésprutan och kläckte gags och galna upptåg.

Det här var en tid då de flesta jazzmusiker tog sig själva på djupt allvar och såg sig som konstnärer, inte underhållare. Eddie och  vänner var en välkommen konstrast till detta. Jazzhistorien är full av framstående musiker och stilbildare som också varit glädjespridare: Fats Waller, Cab Calloway, Slim Gaillard, Dizzy Gillespie, Spike Jones, Svend Asmussen, Clark Terry … så Eddie fullföljde en god tradition

Eddie var en enastående bra trumpetare i genren. Det vittnar många om såväl publik som medmusiker. Han ledde ensemblerna föredömligt, och som tillfällig inhoppare i ´hans orkestrar genom åren  kan jag intyga hans pondus. När man spelade med honom visste man alltid vad han ville musikaliskt och vart han var på väg.

Han var dock särskilt i sitt esse när han som presentatör tog till orda fick fabulera fritt kring ett tema. Inte ens vi som spelade med honom visste då vart han var på väg, än mindre hur han skulle ta sig ur den gallimatias han hade dragit igång, alltmedan de i publiken låg dubbelvikta av skratt. Men han landade alltid på fötterna. Mästerligt!

När kompisen Gösta Linderholm efter några säsonger ”öppnade eget” och drog igång en solokarriär som trubadur fortsatte Eddie med att leda Sveriges Jazzband i en mer konventionell Dixieland-/swing-stil och med delvis nya medlemmar.  Även detta koncept var framgångsrikt. ”Jazzbandet” var självklara på festivaler och alla möjliga och omöjliga ställen där jazz kan tänkas  förekomma. Eddies bakgrund som reseledare (för bl.a. Nyman & Schultz), hans kontakter från Östermalmsläroverket Östra Real samt hans goda relationer till SAS m.m, gjorde att bandet ofta framträdde internationellt. De kallades under några år ”Sveriges SAS-band” …

Jag har oförglömliga minnen av hans versioner av en kreolsk standardlåt, Eh la-bas! Hans kreolfranska lämnade kanske en del i övrigt att önska, och efter första koruset vidtog 15 minuters galenskaper, tokerier, grimaser, märkliga strupljud, pajaserier, visslingar, rapar, gester, pantomimer som kompenserade de bristande språkkunskaperna. Det tackar vi för, Eddie! Alltmedan publiken – och undertecknad – vred sig i paroxysmer! Ja, Povel Ramels Naturbarn fick en värdig efterföljare …

Ej heller skulle någon annan än Eddie kunna sjunga ett helt korus på den hänryckande  When You’re Smilin’ med ett fullständigt uttryckslöst, nollställt, nästintill förlamat ansikte och utan att röra den fånigt halvöppna munnen.

1980 engagerade jag Eddie i ett underhållningsprogram för Sveriges Radio. Vi sammanställde att antal sketcher och ”tokerier” för P3-Teatern under rubriken Inbillningsradion , som efter ett provprogram kom att följas upp i P1 under ett par säsonger. Jag var ofta ”straight guy” till Eddie,  och otaliga gånger var vi tvungna att avbryta sketcherna då vi helt enkelt inte förmådde att hålla masken. Många omtagningar behövdes.

Eddie ledde under några säsonger Svensktoppen och andra ”folkliga” program, men erkände att han kände sig mest bekväm inför en jazzälskande publik. Den s.k. jazzhumorn han ibland svårt att ”gå hem” i stugorna.

Föga förvånande var Louis Armstrong hans stora idol, och 1959 tussade en Åhlén och Åkerlund ihop de två trumpetarna, som lär ha trivts ihop och glatt lät sig intervjuas och fotograferas med trumpeter i hand. Andra förebilder har varit Muggsy Spanier, Bobby Hackett och inte minst Wild Bill Davison som Eddie också blev en av Eddies personliga vänner. Några oväntade namn nämner han i en intervju: Fats Navarro,  Roy Eldridge, Lee Morgan, Clifford Brown, ja till och med Miles Davis.!

Med åren visade Eddie allt större intresse för s.k, revival-jazz så som vi känner genren från New Orleans-musiker som George Lewis och Kid Ory. Även engelsk tradjazz och han blev personlig vän med såväl Chris Barber, Acker Bilk som Kenny Ball.

Eddie hade – i likhet med så många andra jazzmusiker – spelat med ett skiffleband på 50-talet, och bad mig alltid, när vi råkade spela tillsammans, att ta med mitt tvättbräde. Och med mandolinen på magen gav han med gott humör gärna hals i Rock Island Line, Freight Train, It’s Tight Like That!  eller When the Saints!

Eddie var under de sista Stockholmsåren aktiv inom Sällskapet Stallbröderna, en jovialiskt samling  herrar ur den Stockholmska nöjesvärlden. Han hade hästnamnet Dixie King och stod ofta som en lysande stallmästare på sammankomsterna. Även där briljerade han, ”högst glänsande och synnerligen välryktad”, i ord och ton inför likasinnade lustigkurrar.

För 20 år sedan flyttade Eddie av familjeskäl från Stockholm till Helsingborg. Han  spelade med lokala band i Sydsverige och även i Danmark. Hans och min kontakt blev alltmer sporadisk.  Av hälsoskäl slutade han spela för ett tiotal år sedan.

Han behöll i flera år sitt uppsluppna och dårfinkiga svarsmeddelande på telefonsvararen men när han ibland svarade direkt observerade jag Eddies röst blev alltmer sansad …

Eddie Bruhner lämnar efter sig inte bara minnen av en lysande musiker utan också av en varm, humoristisk och generös och – inte minst – allmänbildad människa. Han fick oss att njuta av musiken och samtidigt njuta av hans espri, och det är en gåva till oss som lever kvar. Tack, Eddie!

Eddie Bruhner blev 83 år och avled den 4 februari i Helsingborg.