Jazzprofessor från Harvard på Sverige-besök

Bild på Ingrid Monson“Musikteoretiker världen över lägger för mycket vikt vid skalor i förhållande till ackord! Att beskriva modal jazz på detta viset är begränsande och man missar en del viktiga poänger." Det var Harvard-professor Ingrid Monsons huvudbudskap när hon höll sin första föreläsning på svensk mark i Eskilstuna den 2 september.

Ingrid Monsons resonemang är enligt henne själv ganska kontroversiellt. Man kan inte förstå musik utifrån tekniska termer som skalor och ackord utan måste sätta det i ett större sammanhang. Rubriken på föreläsningen var “Modal jazz – från Coltrane till Avishai Cohen” och när det gäller den modala jazzen* menade hon att musikteoretiker har satt för stor vikt vid användandet av kyrkotonarter och borde i stället titta efter andra kännetecken. Om man i stället identifierar vampar (repeterade  korta kompfigurer) och pedalbasen (en och samma ton upprepas i basen) som sådana kännetecken kan man se likheter tydligare med andra genrer.

Åhörarna fick sedan höra exempel från salsa till afrikansk musik och uppmanades att lyssna på förekomsten av vampar och pedaltoner snarare än vilka skalor solisten spelade. Intåget  av vampar i jazzen har en hypnotisk effekt på lyssnaren och en befriande effekt på solisten och används idag även för att öppna upp partier i mer harmoniskt driven jazz, förmedlade professorn. Efter exempel från andra genrer vidareutvecklade hon sitt resonemang och sa att det i skenet av dessa exempel blir en tydlig logik i interkulturella och genreöverskridande projekt som till exempel Avishai Cohens band som han själv faktiskt kallar just “The international vamp band”.

Det blir också lätt att förstå jazzens släktskap och många samarbeten med hiphopen. Hiphopen bygger på loopar som på sätt och vis är samma sak som en vamp. Monson spelade upp ett exempel med trumpetaren Christian Scott som improviserar till ett hip-hop-beat. Då kunde en åhörare inte hålla sig: “Det där är ju inte modalt i ordets renaste bemärkelse. Det smög ju till och med in lite kromatik här och där!” Professor Monson höjde faktiskt rösten till svar: “Jag ifrågasätter ju  ordets r e n a s t e bemärkelse.” Hon grimaserade med avsmak när hon sa ”renaste” och lyfter båda händerna till en boxningsguard och fortsätter. “Vissa håller säkert inte med, men jag är redo att försvara mina argument!”

Ett sådant engagemang är vackert och kan lätt smitta. Den sista ordväxlingen visade också att det fanns folk på plats som engagerades av ämnet, även om det kanske hade varit lämpligare med ett bredare ämne för denna offentliga tillställning. Ingrid Monson har även forskat på jazzens roll i demokratiseringsprocesser och befrielserörelser. Det hade i alla fall engagerat Orkesterjournalens utsände mer.

Ingrid Monsons föreläsning hade satts ihop med en konsert med Eskilstunasonen Emil Strandberg (trpt) och Jonas Östholm (piano). Den inledande föreläsningen med den amerikanska jazzprofessorn var inomvetenskaplig och även om hon hela tiden gav lyssningsexempel satt det en och annan fågelholk i Eskilstunas vackra konstmuseum. Vid sidan om fågelholkarna satt initierade jazzvetare och nickade eller höjde förvånat på ögonbrynen. Det är fascinerande med specialintressen, men det finns också en risk med evenemang som kan spä på bilden av jazz som den konstform som närmast kräver trippla akademiska examina för att behärskas och förstås fullt ut.

Som arrangör till föreläsningen och den efterföljande konserten stod pristagarna för Svenska Jazzriksförbundets utmärkelse ”Årets jazzkommun”, nämligen landstinget Sörmland och föreningen jazz i Sörmland  (i detta fall Eskilstuna jazzklubb och Momento) tillsammans med initiativtagarna “Mångkultur Sörmland”.

 

  • Den modala jazzen kom som en reaktion mot den då rådande mycket harmoniskt drivna bebopen. Man spelade utan bestämda ackord och utgick i stället från en och samma skala under längre partier (betoningen av skalor ifrågasätts här av Monson), t.ex. Miles Davis’ So What eller John Coltranes Impressions.