Jazzriksdagen: Vi måste tala med en röst

SJR:s årliga jazzriksdag avhölls i Västerås under helgen.

Andelen kvinnor var påfallande hög, liksom antalet delegater en bra bit under femtioårsstrecket. SJR:s framtida organisation och verksamhet diskuterades livligt i 12 grupper efter inledningar av Vidar Bråthen från Norskt Jazzforum, Bengt Säve Söderbergh och Thomas Olsson från Jazz i Malmö.

Olsson pekade i sin inledning ut tre huvudområden för diskussionen:

  • Musikernas situation
  • Arrangörernas arbete
  • Konsekvenserna av kulturutredningen.

– Väletablerade musiker av högsta klass får en handfull spelningar på klubbarna, sa Olsson och ställde frågan hur SJR ska organisera sig på bästa sätt för att producera fler speltillfällen. Han konstaterade också att SJR-klubbarna sköts av ideella krafter och det finns en potentiellt mycket större publik än den nuvarande. Vissa klubbar får uppemot 1 000 förfrågningar om spelningar från musiker, men kan bara producera 50 – 100 spelningar.

Thomas Olsson hänvisade till Bertil Rolfs artikel i OJ 2:2010, där det visar sig att ekvationen inte går ihop. Alldeles för många musiker utexamineras till på tok för få speltillfällen. Han efterlyste en ökad professionalisering av klubbarnas verksamhet

Kulturutredningens konsekvenser är ännu höljda i dunkel, frånsett avvecklingen av Rikskonserter och att det sker en omfördelning av pengar från statlig nivå till regional.

– Vi måste tala med en röst, menade Olsson, men det kan vi inte göra om pengarna försvinner till regionerna.

Det ökade stödet till fria grupper är naturligtvis bra, men det medför också en besvärande administration som kanske inte alla musiker är så bra på.

Inför grupparbetena uppmanade Olsson deltagarna att fundera på samma sätt som man gör när man städar kylskåpet:

– Man måste lukta på mjölken. Är de sur så kastar man ut den.

I redovisningen av grupparbetena fanns några genomgående teman som ofta återkom. Det handlade om behovet av att träffas, att utbyta erfarenheter. Ofta finns det vattentäta skott mellan klubbar som ligger alldeles i närheten av varandra.

– Den högra handen vet inte vad den vänstra gör, sa en av deltagarna och efterlyste, i likhet med många andra, en ökad samverkan.
Man efterlyste en enda pott pengar så att man slipper söka från flera håll.

Ett annat återkommande önskemål var att bredda begreppet ”jazz” och att därmed också bredda utbudet. Många blir ointresserade bara de hör ordet ”jazz”. Det kom till och med förslag på att döpa om SJR till något i stil med Sveriges Musikarrangörers Förbund, för att inte skrämma iväg publiken. Frågan om hur jazzen ska ”paketeras” återkom ständigt.

En databas där musiker och grupper presenteras och där stilen framgår, efterlystes.

Behovet att tala med en röst inför regionerna underströks av flera grupper. Eftersom den mesta aktiviteten utvecklas på länsnivå, uttrycktes oro för att de ”stora” regionerna kan kännas avlägsna. Flera grupper uttryckte oro inför regionernas kommande roll.

Många efterlyste arrangörsutbildningar. Lena Åberg Frisk i styrelsen för SJR; erbjöd ett trettiotal SJR-arrangörer att delta i ett seminarium (lördagen den 12 juni) under Stockholm Jazz Festival, med professionella föreläsare med stor erfarenhet av musikproduktion.

– Vi vill utbilda oss in i framtiden, sa en deltagare och syftade bland annat på kunskap om marknadsföring.

Många klubbar lever i sin egen värld och betraktar SJR som en instans varifrån man söker pengar i stället för som sin egen organisation.

– Varför säger ni SJR och inte ”vi”, påpekade Magnus Thuvesson, avgående informatör på SJR.

Röster höjdes också för att färre musiker ska utbildas. I dag är det nästan bedrägeri att utbilda musiker, eftersom det finns ytterst få som kan leva på sin musik, menade någon.

Under jazzriksdagen spelade Bobo Stenson Trio och Västerås Ungdomsstorband med Karl Olandersson som gästsolist.

Lars Grip