Jernberg i högform i modern opera

Sofia Jernberg i den moderna operan Folie à Deux. Foto: Hugo Glendinning

Folie à Deux
Mahogany Opera Group, Sofia Jernberg, Finnur Bjarnason.
Kulturhuset, Stockholm den 14 mars.

Två vokalister, två harpor och två laptoppar. Se där, allt som krävs för en modern opera à la 2000-talet. Folie à Deux är en mångbottnad melodram skriven av isländske författaren Sjón och engelska tonsättaren Emily Hall. Londonbaserade Mahogany Opera Group tänker nytt inom operagenren och gästade Kulturhuset i Stockholm med verket den 14 mars. Den kvinnliga rollen sjungs av röstekvilibristen och jazzmusikern Sofia Jernberg, den manliga av den isländske skådespelaren och tenoren (nästan kontratenor) Finnur Bjarnason.

Folie à deux är en psykiatrisk term för delad psykos eller missbruk, där en vanföreställning eller ett beroende överförs från den ena till den andra. Handling: En backpacker (Jernberg) vandrar på den engelska landsbygden. Hon träffar en lantbrukare (Bjarnason). De blir kära, vill leva ihop och gifter sig. Kvinnan söker kommunicera med sin man; men når inte fram; en ”pylon”, en ledningsstolpe som minner om pelare vid ingången till forna egyptiska tempel, blir tillsammans med psykosen en metafor för kärleken. Sjón – vars samtliga böcker på svenska jag läst med förtjusning – har sin vana trogen skrivit en poetisk, vacker och tät text. Som en längre låttext faktiskt. Han har skrivit ett flertal texter både direkt till Björk och till Lars von Triers musikal Dancer in the Dark. Det är samma underfundiga gravallvar här.



Emily Hall har skrivit åtminstone den kvinnliga delen direkt för Sofia Jernberg. Oavsett om Jernberg ger sig i kast med Paavos nujazz, Sciarrinis Lohengrin eller Sevals hybrider är hon alltid bra. Och får den här gången chans att vara något litet poppig. Fast allra mest kommer jag minnas hennes psykotiska, hjärtskärande ”högspänningsskri – likt Munchs Skriet – när även hon ödesmättat går in i galenskapen. Finnur Bjarnason matchar henne med sin höga, lena stämma och skådespelartalanger. Musiken gör inte direkt skäl för namnet opera utan är snarare en pytt i panna av jazz, konst- och klubbmusik – innovativt, nytt och fräscht.

Men: Sjón, harpor och höga stämmor gör att Björk mer än en gång gör sig påmind under framförandet. När jag påpekar det för Hall efteråt så bekräftar hon och tar det snarare som en komplimang än som kritik. Och det är rätt, det ligger i tiden: Var inte rädd för att låna friskt från historien, alla andra gör det. Know i stället för Kill your darlings lyder dagens paroll! Verket kommer ett släppas som ett konceptalbum – Björk igen! – senare i år. Och hur den fick ihop de 15 000 punden för inspelningen? Genom ”crowdfunding” (folkfinansiering) så klart! Som sagt: I takt med tiden.

Rikard Rehnbergh