JOAKIM MILDER Take away

JoakimMilderTakeaway
Recenserad i OJ 1-11

 

JOAKIM MILDER
Take away

Unmutal – Epic fail – Eye contact – Winwin – Mysterious ways – Spine – The nåid is awake – Take away – Face value – Amen.

Apart records APCD 010/Plugged/tid 65 min

Peter Asplund  Emil Strandberg tp  flh, Karin Hammar tb, Joakim Milder  ts  ss,  Alberto Pinton woodw  bars,  Mattias Torell g, Mattias Ståhl vib, Christian Spering b, Peter Danemo dr.
Insp I Stockholm 2 – 3 november 2009.
••••

Joakim Milder har alltsedan sina tidiga musikerår framfört tonföljder med lätt dröjande legaton. Han komponerar och spelar musik som kräver en motprestation av sin lyssnare. Drömsk musik utan att vara insmickrande. Inträngande utan att vara påträngande. Musik som tar sig över barriärer och hinder och som rentav skulle kunna sägas vara empatisk i sitt förhållningssätt utan att vara det minsta smeksam.
Många lyssnare har frågat sig om vissa delar av Milders musik är jazzmusik eller om den borde rubriceras på annat sätt.

Men i det här fallet är det tveklöst jazzmusik med en inneboende värme av särskilt slag. Den förhållandevis stora ensemblen för med sig breda klanger med sopransax eller klarinett på toppen och i botten trombon, baryton eller basklarinett ofta i sällskap med Sperings bas. I partierna däremellan rör sig de andra instrumenten med Danemos trumset som periodvis inpiskare.

Ett särskilt intressant inslag är de livliga dialogerna mellan Mattias Torell och Peter Danemo. Även de långsamma reflekterande inslagen av försiktig dialog mellan Alberto Pintons basklarinett och Mattias Ståhls vibrafon ökar spänningen. Både Peter Asplund och Emil Strandberg imponerar förutom i ensemblespelet med fina solon. Peter i nummer 6 resp 7 och Emil i nummer 5 resp 8. Olikheterna dem emellan är frapperande men båda är lika spänstiga i de melodier de linjerar upp. Peter för fram en längre tonbild av klassiskt jazztrumpetspel medan Emils solotoner är kort och livligt hållna med rejäla intervallsprång på några ställen. Karin Hammar penslar upp breda kraftiga basuntoner och imponerar med fin frasering. Milder själv har en specifik lidelse i sitt ibland lätt återhållna spel.

Saknas något så är det längre solon av Alberto Pinton. Både Mattias Ståhl och Mattias Torell får sina instrument att klinga fint mot de omgivande blåsarna i sina solon. Christian Sperings mästerliga basspel kommer här verkligen till sin rätt. Både i unisona partier och i solona.  Och Peter Danemo slutligen skickar både passningar och egna uttryck musiken rakt igenom och får den musikaliska tillredningen att sjuda vid rätt temperatur.

Det här är verkligen fint spelad jazzmusik av en rad olikartade individer som här tar ett gemensamt krafttag för den musikform som även kommer att leva under detta århundrade. En stor del av den här musiken komponerade Joakim Milder för ett samarbete för två musikanter. För kompanjonskapet med Esbjörn Svensson för tjugo år sedan. 2007 återupptog de samarbetet och ett fonogram planerades. Detta blev inte av på grund av den tragiska händelse som ändade Esbjörn Svenssons liv. Nu finns dock musiken utgiven både som ett minne och som en bild av vad skickliga svenska jazzmusiker presterar idag.

En skiva musik att bära med sig hem!

Leif Wigh