JOE STILGOE We look to the stars

JoeStilgoe

Recenserad i OJ 5-13

 

JOE STILGOE
We look to the stars

Let’s begin – I like this one – We should kiss – Now wasn’t fun? – (That’s the way it crumbles) cookie-wise – The chestnut tree – So much to learn – Can’t catch me out – Time to fly – To be decided – Waterloo sunset

NSACD01/tid 46 min
Joe Stilgoe p vo med varierande komp. Ingen uppg om när och var skivan är inspelad.
Betyg 3: •••

Michael Bublé, Jamie Cullum… det är inte svårt att räkna upp manliga vokalister som med kommersiell framgång sjunger jazz – eller ”jazz” kanske det snarare ska vara. Deras musik är populärt hållen, avsedd för en större publik, och den kryddas gärna med popinslag. Prydligt och proffsigt är det alltid, men sällan personligt.

Jag funderar alltid över, när jag hör ovan nämnda sångare, vad den geniale Mel Tormé skulle ha gjort med samma låtmaterial. Brittiske sångaren och pianisten Joe Stilgoe spelar på samma planhalva som Bublé och Cullum, men till skillnad från dessa skriver han i huvudsak sitt eget material, åtminstone gäller det på cdn We look to the stars. Mycket till jazz är det inte på hans andra cd, snarare hurtfrisk och klämmig showmusik.

Något eget eller väsentligt har Stilgoe egentligen inte att komma med, men underhållande är det och hans sånger är onekligen klatschiga. We should kiss är det roligaste numret – det för tankarna till Louis Prima. Bäst tycker jag om Stilgoes nedtonade version av Kinks klassiska Waterloo sunset.

Jörgen Östberg