Johansson, Jan – pianist, gitarrist, kompositör, arrangör med mera

(16 september 1931 – 9 november 1968)

Jan Johansson var den ende jazzmusiker i Sverige som fick göra ett större antal skivinspelningar på 1960-talet. Hans skivor med ”jazz på svenska” var en bidragande orsak till det aktiva intresse för svensk folkmusik, som blossade upp i slutet av decenniet. Åtskilliga svenska jazz- och även pop- och rockmusiker har senare tagit upp och bearbetat folklåtar. Johansson spelade också ”vanlig” pianojazz, och i sina kompositioner och arrangemang ägnade han sig åt djärva formexperiment där han nyfiket kombinerade olika uttryck.

Han föddes i Söderhamn och växte upp i ett musikaliskt hem i Onsäng, Söderala en bit utanför staden. Som elvaåring började han spela piano och under hela skoltiden tog han pianolektioner. I tonåren började han spela jazz med några kamrater och blev snart engagerad i lokala amatörband. 1950 kom han med i klarinettisten Gunnar Hammarlunds nybildade orkester. Med sin Benny Goodman-inspirerade swingmusik blev den snabbt populär på dansbanorna i trakten.

Efter studentexamen i Söderhamn 1951 gjorde Jan lumpen på S1 i Stockholm och året därpå flyttade han till Göteborg för att börja studera elektroteknik på Chalmers tekniska högskola. Vid sidan om studierna var han kapellmästare och pianist i flera Chalmersspex. Studentkåren engagerade också ofta lokala jazzgrupper och även turnerande Stockholmsorkestrar till danskvällar och jamsessions där Jan var en flitig deltagare.

När Bengt Hallberg 1954 slutade med Kenneth Fagerlunds orkester för att flytta till Stockholm ersattes han av Jan. Orkestern spelade på Wauxhall och när Gunnar Johnson året därpå tog över som kapellmästare blev Jan pianist hos honom. Johnsons orkester turnerade också och framträdde även på Nalen, där Jan träffade Stan Getz för första gången och jammade med honom i Harlem.

1955 var också året då Chalmers satte upp Gustaf Vasa ”det svenskaste av alla spex”. Jan var ”Musikvaktmästare” och ansvarig för musiken som även den skulle vara svensk. Han fördjupade sig därför i mängder av nedtecknade spelmanslåtar, något som senare skulle komma att sätta spår i hans musik.

Musiken upptog alltmer av hans tid, han var livligt engagerad i Göteborgs musikliv och ryktet om hans pianospel började även sprida sig i övriga landet. I OJ kunde man läsa att han spelar med Fagerlund och Johnson men också hur han ofta är med och jammar på Chalmers och på jazzklubben Wood House, en kväll bland annat med Stan Getz. I Estrad skrev Ingmar Glanzelius om en jamkväll där: ”Janne är en helt självständig pianist som spelar med alla tjugo fingrarna. Ibland fugor i många stämmor, ibland hårresande enfingerspassager och ibland dum-roliga treklanger. När Jan är på humör, då skulle man önska att hela jazz-Sverige stod runt pianot och söp in.”

Senhösten 1955 dök han upp i Stockholm ”i samband med Aftonbladets jazztävling” enligt OJ. Han deltog inte i tävlingen, men passade möjligen på att träffa och lyssna på sin gamle kapellmästare Gunnar Hammarlund, vars kvintett vann sin klass i tävlingen. Den egentliga orsaken till Stockholmsbesöket måste dock ha varit att han just då skulle medverka i Hacke Björkstens kvintett på Metronomes inspelning av ep:n On the Alamo, som sedan utsågs till OJ:s Gyllene skivan. Metronome passade också på att avtala om en trioinspelning med Jan. Den gjordes i maj 1956 och var den första han gjorde i eget namn.

1956 stängdes Wauxhall men Gunnar Johnson drev sin kvintett med Jan vidare, nu med Erik Norström på tenor och med Sonya Hedenbratt som vokalist. Man turnerade runt om i landet bland annat med Stan Getz, man framträdde på Nalen, gjorde grammofoninspelningar och kunde också höras i radio. Samtidigt var Jan flitigt verksam i andra sammanhang, han gjorde inspelningar med egen trio och jammade på stadens jazzklubbar.

Sommaren 1958 kom Stan Getz till Sverige igen och turnerade i Sverige under flera veckor med Johnsons grupp. Och när Getz på hösten bestämde sig för att bosätta sig utanför Köpenhamn medförde det ytterligare turnéer med Johnsons band runt om i Norden.

Även om Jan vid det här laget hade givit upp sina studier fortsatte han att ansvara för musiken vid flera Chalmersspex. 1959 handlade spexet om Katarina den Stora av Ryssland vilket föranledde en djupdykning i rysk musik, något som också det senare avspeglades i hans musikskapande.

1959 upplöstes Gunnar Johnsons band. I juli samma år blev Jan uppringd av Stan Getz som bad honom komma ner till jazzklubben Montmartre i Köpenhamn för några kvällars spelning. Men Jan blev kvar ett drygt halvår som medlem i Montmartres husband och spelade fyra kvällar i veckan med Getz, Oscar Pettiford och Joe Harris (och senare William Schiøpffe). Han hann också med att framträda med andra musiker, gjorde grammofoninspelningar, och spelade och turnerade med sångerskan Helen Merrill, bland annat tio kvällar på Nalen i Stockholm.

När Norman Granz på nyåret 1960 kom till Köpenhamn imponerades han av Getz ”nordiska” kvartett och lät spela in en dubbel-lp Stan Getz at Large med Getz, Johansson, Daniel Jordan bas och William Schiøpffe trummor, för sitt bolag Verve. Han engagerade också Jan som pianist med Getz till en tre veckor lång Europaturné med Jazz At The Philharmonic. Det var första gången en icke-amerikan medverkade i JATP.

Efter den turnén var det fasta samarbetet med Getz över, även om de fortsatte att göra ett och annat framträdande tillsammans innan Getz i augusti återvände till USA. De hann också göra ytterligare ett par grammofoninspelningar och Jan gjorde också inspelningar med bland andra Putte Wickman och Oscar Pettiford. Hemma i Göteborg spelade han in en ep, Mäster Johansgatan 12, döpt efter hans adress i Örgryte, för vilken han fick OJ:s Gyllene skivan för 1960.

Vid det här laget hade Jan Johansson utvecklats till Sveriges kanske mest spännande och personlige pianist. Han hade också ett öppet sätt att se på sitt skapande. I en intervju i OJ/2 1961 sa han till exempel: ”Jag är motståndare till allt enögt stirrande på en enda musikform … Jazzens arrangörer och utövare har givetvis oerhört mycket att hämta hos de seriösa modernisterna utan att därför behöva förfalska jazzmusikens speciella egenart. Och modernister som Stravinskij och Prokofiev har i sin tur samma nytta av den moderna jazzens experimentella utveckling. Orientalisk musik, tolvtons- och pentatonisk musik har också stort intresse.”

I februari 1961 spelade han in sin första lp i eget namn, 8 bitar Johansson, och för den fick han ännu en gång OJ:s Gyllene skivan. I OJ:s februarinummer kunde man läsa att det nu var klart att Jan till sommaren skulle efterträda Gunnar Svensson som pianist i Arne Domnérus orkester. Därmed inleddes ett musikaliskt samarbete som skulle vara fram till Jans död. I Stockholm öppnade sig även andra möjligheter vid sidan av arbetet med Domnérus; här fanns huvuddelen av den svenska jazzeliten, många ställen att spela på, god tillgång till studiojobb och uppdrag för såväl radio som TV.

Första året bodde han kvar i Göteborg men 1962 flyttade han med familjen till Upplands Väsby utanför Stockholm. De år som nu följde var fyllda av en aldrig sinande ström av musikalisk mångfald. Domnérus orkester spelade på somrarna på Skansen och Gröna Lund och under vintersäsongen på Nalen. Orkestern gjorde också många grammofoninspelningar men Jan gjorde även skivor i eget namn och genom åren ackompanjerade han rader av svenska och utländska artister som till exempel Monica Zetterlund, Sonya Hedenbratt, Toots Thielemans, Alice Babs, Monica Nielsen, Cornelis Vreeswijk, Eddie ”Lockjaw” Davis, Paul Gonsalves och Svend Asmussen.

Med Georg Riedel spelade han bland annat in tre ep-skivor med ”Jazz på Svenska”. Musiken från dessa gavs hösten 1964 ut på en lp med samma namn. Lp:n, senare även på cd, är med en upplaga på flera hundra tusen exemplar den i särklass mest sålda jazzplattan i Sverige. Han gjorde också en serie radioinspelningar under rubriken ”Jan Johansson spelar musik på sitt eget vis” där han förutom piano även hörs spela dragspel, cembalo, celesta, xylofon, orgel, gitarr, bas, trummor, hammare och spik samt fogsvans. Han var en flitig gäst i radions jazzprogram och på TV syntes han ofta, såväl i rena jazzsammanhang som i olika underhållningsprogram.

Jan skrev musik till flera filmer däribland Bo Widerbergs ”Barnvagnen” och barnfilmen ”Skrållan, Ruskprick och Knorrhane” byggd på Astrid Lindgrens berättelser; han skrev även signaturmelodin till filmerna om Pippi Långstrump. Han skrev balettmusik till Lia Schubert och tillsammans med Riedel arrangerade han musiken till en uppsättning av Tolvskillingsoperan på Stockholms Stadsteater där hela Domnérus grupp medverkade. Han komponerade också musiken till Rune Lindströms ”Den underbara pälsen” för Skinnarspelen i Malung.

Domnérus orkester slutade spela på Nalen 1964. Men Domnérus hade då hittat nya spelställen för sin orkester; man reste på turnéer och man gav konserter på landets skolor, man spelade i kyrkor, och man medverkade på jazzfestivaler. I olika kombinationer deltog Jan i festivaler i Tallin, Köpenhamn, Prag och Bangkok och han var med på flera Jazz Workshops för Norddeutsche Rundfunk i Hamburg.

Radiojazzgruppen (först kallad Jazzstudioorkestern), som ersatte Harry Arnolds Radioorkester, bildades 1966 med Domnérus orkester som stomme. Mycket av gruppens musik skrevs av Jan och av Georg Riedel och arbetet med gruppen upptog alltmer av Jans tid. Under hösten 1968 var han också flitigt sysselsatt med sitt skivprojekt Musik genom fyra sekler, tre lp-skivor i ett album med jazzinspirerade, stilistiskt gränsöverskridande arrangemang av svenska visor. Bara någon vecka före sin död var Jan och Bengt Hallberg i Norrköping där de tillsammans med stadens symfoniorkester framförde Hallbergs Lyrisk ballad för två pianon.

Jan omkom i en bilolycka på väg från hemmet till Stockholms Central där han skulle möta kollegerna i Domnérus orkester för att åka till en spelning i Jönköping.

CD:

Den korta fristen, Jan Johansson och Radiojazzgruppen (Heptagon)

8 bitar/Innertrio (Heptagon)

300.000 (Heptagon

Longing (Phono Suecia)

Stan Getz at Large (Storyville)

Oscar Pettiford & Jan Johansson in Denmark 1959-1960 (Stunt)

Live in Tallinn (Heptagon)

En resa i jazz och folkton (Heptagon)

Intervju med ett piano (Rosa Honung)

Jazz på ungerska (Heptagon)

Barnvisor (Heptagon)

Blues (Heptagon)

Younger Than Springtime 1959-61 (Dragon)

Jazz på svenska (Heptagon)

Jazz på ryska (Heptagon)

Musik genom fyra sekler (Heptagon)

Piano, ett urval 1960-1968 (Heptagon)

Jan Johansson in Hamburg with Georg Riedel (ACT)

Stan Getz at Nalen with Jan Johansson (Riverside)

Artiklar:

På omslaget, OJ 1/1956

Jan Johansson Årets mest omtalade svenska jazzmusiker OJ/2 1961

Jan Johansson, sok.riksarkivet.se, Svenskt biografiskt lexikon, Erik Kjellberg

Böcker:

Bo Bjerknes: Han bär en ljusrymd med sig dit han går (Ljusnan 1998)

Erik Kjellberg: A visionary Swdish musician Jan Johansson, jazz pianist, composer arranger (Svensk Musik 1998)

Erik Kjellberg: Jan Johansson – tiden och musiken (Gidlunds förlag 2009)

Postuma utmärkelser:

1969 Expressens kulturpris Spelmannen

1969 Grammis, Årets jazzskiva

1970 Grammis, Årets jazzskiva

1972 Grammis, Årets jazzproduktion

2000 Django d´Or (Legend of Jazz)

2014 Swedish Music Hall of Fame