John Scofield – ett under av virtuost flöde

Publiken får ett extranummer. John Scofield reciterar först några rader från sången han ska spela – precis som Dexter Gordon brukade göra.

”There’s a picture that I carry,

One we made some time ago

If they ask who’s in the picture with me,

I say just a girl, I used to know.

 

Just a girl, I used to go around with

Just a friend, from long ago,

I don’t tell them how lost I am without her

I say she’s just a girl, I used to know.”

Vilket fenomenalt sätt att fånga publiken på. Stämningen förändras, uppmärksamheten skärps och låten får en djupare innebörd. Tolkningen av George Jones countryklassiker hör till kvällens höjdpunkter. En annan är Scofields egen Twang.

John Scofields långa Europaturné har fört honom till Tromsö och ett gammalt hamnmagasin som disponeras av stadens studenter. Med sig har han drömkompet Bill Stewart trummor och Steve Swallow elbas.

Det är så här jag helst hör Scofield – i jazzig omgivning. I de boppigare uptempolåtarna är hans spel ett under av virtuost flöde. Men han har ju också en förkärlek för att vrida och vända på låtarna, hacka upp dem i sina beståndsdelar. Det är då han blir som mest personlig (och stundom lite tjatig).

Störst intryck gör Steve Swallow: så ofattbart cool och fokuserad. Han är navet, stadgan. En stor personlighet som aldrig framhäver sig själv på andras bekostnad. Hans solon är för kvällen extra lågmälda – och precis som när en talare medvetet sänker rösten och tvingar åhörarna att lyssna noga, tvingas publiken skärpa sina sinnen när Swallow improviserar.

 Jörgen Östberg


John Scofield trio

Studenthuset Driv, Tromsö, 1 november 2012.

John Scofield elg, Steve Swallow elb, Bill Stewart dr.