Johns Kvintett bjöd på spelglädje och standards

Foto: Albin Norlin

Johns Kvintett
Unity Jazz, Göteborg, 29 juni 2018.

I min årskrönika i OJ har jag puffat för saxofonisten John Nilsson, vars bedrifter på jam och som solist i Brewhouse Big Band välförtjänt applåderats. Den 24-årige tenoristen studerar på Högskolan för scen och musik i Göteborg och har tidigare gått på Fridhem och Ingesund.

Sommarkvällen är alltför fin för att locka ordentligt med publik till Unity. Nilsson har samlat ett sprudlande gäng för en konsert i bebopens tecken. Man spelar laddade med positiv energi i två långa set. En klar fördel med Unity är dess intima prägel, vilket får till följd att man kommer väldigt nära musikerna på scen och att man kan tacka dem personligen efteråt. I denna avspända, chosefria och respektfulla jazzvärld uppstår i princip aldrig hysteri, istället sprids välvilja. Så även denna afton, inte minst när inspirerade improvisationer utbröt. Främste anförare härvidlag var den kepsförsedde pianisten Sven Erik Lundeqvist vars fingrar drog iväg i löpningar över klaviaturen på ett oemotståndligt sätt, vilket vi hängivna lyssnare uppmärksammade med exalterat bifall. ”Svempa” kallades träffsäkert av värden för en “höjdarfilur från Malmö”.

I första set görs tre låtar ur The Great American Songbook, alla komponerade redan på 30-talet. En av dem bryter mönstret – balladen East of the Sun (and West of the Moon), vars mjuka friktionsfria atmosfär hottas upp efterhand. Snabba hetsiga takter i Donna Lee interfolierar, då hamnar Olli Rantala i centrum med läckra walking bass–tendenser. Notbladen omsätts till upplyftande melodier. Samspelet är excellent, vilket avspeglas i att kvintetten varje gång slutar exakt samtidigt. Talangfulle John Nilsson har onekligen potential, han behärskar sitt instrument. Vad som emellanåt saknas är den konstnärliga identiteten, ett personligt uttryck. Han har en lite sträv ton, målar gärna med saxen i tämligen räta, angenäma linjer; i en stil med drag av Hank Mobley och Paul Gonsalves. Bredvid honom på scen står gitarristen Olof Wullt, som nyss hade sin examenskonsert från Högskolan för scen och musik. Tycker om hur den begåvade instrumentalisten värdesätter melodiska ackord, jämte hur han med rätt volym och längd levererar snygga solon.

Kompet Rantala/Lade Källfelt hörs ofta live i Göteborg, fast oftast i andra formationer. Olli Rantala uträttar som vanligt storverk genom att utgöra diskret nav. Att konserten blir en trevligt sammansatt helhet, ska också tillskrivas Lade bakom trumsetet. Denne mångsidige man bjuder sannerligen på sig själv när han får feeling, drar iväg på rytmiskt intensiva resor. Med oförutsägbara förskjutningar och spännande metoder kreeras ett extatiskt tillstånd. Av den generösa tid som bandledaren fördelar, är Lade och “Svempa” de som improviserar mest övertygande. Utan att strukturer raseras uppstår större frihet och mer uppluckrade harmonier efter paus. I spänstiga versioner tolkas Horace Silver, den komplexe Lennie Tristano, Billy Strayhorn och möjligen Sonny Stitt. Stort plus för den tidlösa låtlistans utförande, samspelet och pigga solon. Besöker ni Göteborg i sommar, missa inte livemusiken på Unity.

Mats Hallberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.