Jojje Wadenius & Cleobandet satt som en smäck

Foto: Anders Wenström

Jojje Wadenius & Cleobandet
Fasching, Stockholm, 4 oktober 2017.

Faschings konsumentupplysning inför onsdagens konsert kunde egentligen räcka: ”En unik blandning av funk och melodisk fusion med några stänk av jazz och blues …”. En förväntansfull publik – i stort sett fullt hus! – med påfallande stor åldersmässig spridning fick det den ville ha från en oerhört väl sammansvetsad kvartett med avspänd, genuin närhet till sitt auditorium, både vokalt och andligt.

Georg ”Jojje” Wadenius har ett svåröverträffat CV bland svenska musiker inom jazz och jazznära genrer: Engagemang med storheter som Blood Sweat & Tears, Steely Dan, Simon & Garfunkel jämte mängder av studiomusikaliska bedrifter typ “Saturday Night Live” är han väldigt ensam om.
Denna oktoberkväll kom han till sitt deklarerade favorit-gig med det band som utan synliga eller hörbara fogar sitter ihop som få andra konstellationer – man får leta länge efter några mer tajt samspelta än Jojje, danske bassisten Lars ”Larry” Danielsson, Per Lindvall bakom trummorna och Jesper Nordenström med sina keyboards.

Fasching-kvällen var startskottet för en Sverige-turné med ett tiotal stopp – bland annat i Uppsala i kommande vecka för alla som eventuellt missade upptakten. Och jag är rätt säker på att Wadenius-diggare som verkar finnas i precis alla åldrar kommer i flockar för att njuta musik från de tidigare skivorna Cleo 2 och Cleo With Friends som She’s Somewhere (med energialstrande synthsolo av Jesper Nordenström), som Bambi (en molligt drömsk ballad från Nordenströms penna), och som tungt funkiga Don’t Jump och Slinky (sistnämnda min egen favorit för kvällen).

Egna materialet kryddades med några exklusiva plock från andra källor, inte minst Joe Cool av legendariske kompositören, arrangören, pianisten (med mera, med mera) Rob Mounsey – en man med ett, om möjligt, ännu rikhaltigare CV än kvällens kapellmästare och länken mellan Jojje och hans samarbete med bland andra Steely Dan. Ett nummer som inspirerade Jojje till ett särskilt blixtrande solo.

Extranumren för en påfallande entusiastisk publik gav som avslutning en skimrande ballad. Som en vaggvisa att ta med sig hem genom höstregnet.

Text & foto: Anders Wenström

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.