Joona Toivanen: Lone Room

Cam Jazz 7904-2 / www.camjazz.com / Tid: 47 min.
Joona Toivanen p. Insp i Cavalicco 3-4 september 2015.

Det första ackordet från Joona Toivanens hand är detsamma som i Cesar Francks vackra, vemodiga sonat för violin och piano i a-dur från 1886. Så heter också stycket Impromptu, termen indikerar att det ska ljuda som vore det improviserat i stunden fastän det inte nödvändigtvis är det. Just det improvisatoriska inslaget för mina tankar till Necks-pianisten Chris Abrahams. Samma lätta, sökande anslag har även Toivanen.
Så kommer det andra ackordet och avslöjar att det kanske främst är i jazzhistorien vi ska söka Toivanens lärare. Han debuterade på skiva år 2000 som 19-åring; vid fyllda 35 och tio plattor senare måste han ses som veteran. När Toivanen tar flygelns strängar till hjälp, som i andra gamelanklingande stycket Lowlands, ligger det nära till hands att jämföra med Mattias Landæus senaste skiva From the Piano. Något orättvist, förvisso, då Landæus på den kreerat en helt ny klangvärld. Och det är nog inte anspråk som Toivanen har med Lone Room.

Lowlands bildar en bro till näst sista stycket Highlands, som har en helt annan karaktär, liksom geografin själv, för nu ljuder pianot mera likt en celesta eller ett symfoniskt klockspel. Ren klar kristallisk luft uppe på bergstoppen. Bron är både styvt och snyggt gjord. Plattans behållning.
Titelspåret smyger nästan obemärkt över från Lowlands, som hade han efter en eftermiddagspromenad i låglandet gått direkt in i sitt solitära rum och satt sig vid flygeln efter att ha satt på brasan och kaffekannan. Det tycks kyligt i rummet för Toivanen trampar duktigt med fötterna på pedalerna. Men snart sprider elden och kaffet ett välbehag och åter kommer värmen.
Och i mitten tronar Kafka. Stycket alltså. Jag kommer ändå att tänka på öppningsraderna i Processen: ”Någon måste ha baktalat Josef K., ty utan att han gjort något ont blev han en morgon häktad.” Lika kafkaeskt, klaustrofobiskt, absurt ljuder stycket; än som en eftertänksam sonat, än som en burlesk ragtime. Som om Toivanen inte riktigt vet vilket ben han ska stå på. Varför inte bägge, Joona. Åtminstone undertecknad är en vän av att överskrida gränser med stadigt fotfäste.

Rikard Rehnbergh