Kandace Springs: Indigo

Blue Note (Universal)
Kandace Springs voc, p, Fender Rhodes, Chris Dave dr, Jamie Hartman b, keyb, p, Jimmy Hogarth b, g, perc, Robert Hurst b, Nicholas Payton, b, Fender Rhodes, Karriem Riggins b, dr, perc, Scat Springs voc, Burniss Travis, b, Anthony Wilson g, m fl. Insp. Electric Lady Studios, New York, Fantasy Studios, Berkley, The Village Recorder, Los Angles m m.

Det är omöjligt att placera Kandace Springs i något specifikt fack. Precis som på debuten Soul Eyes rör sig den unga amerikanska sångerskan, pianisten och kompositören ledigt mellan r’n’b, soul, singer-songwriterpop och jazz. De olika musikaliska idiomen hålls ganska åtskilda men soundet är enhetligt, varmt och minimalistiskt.
Den rena jazzen dyker först upp i det nionde spåret Unsophisticated, en klassisk jazzballad skriven av Kandace Springs, Carl Sturken och Evan Rogers. Med ett elegant trumpetsolo av Roy Hargrove är det en höjdpunkt.

Allra bäst är Gabriel Garzón-Montanos suggestivt släpiga 6/8. Här är Kandace Springs som mest retrofuturistisk, i en minimalistiskt naken jazzballad som hade platsat på valfri Robert Glasper-platta.
Jag faller också pladask för den härligt mjukgrooviga Don’t Need The Real Thing. Med Carl Sturkens elbas i en huvudroll ovanpå ett snyggt programmerat beat är det jazzig r’n’b med mycket värme och luft mellan tonerna.
Kandace Springs sjunger genomgående med en sensuell inlevelse någonstans mellan Roberta Flack och Sade. Men när hon låter som Miss Li i den överdramatiska Love Sucks tappar hon mig helt.

Dan Backman