KEITH JARRETT Rio

Recenserad i OJ 6-11

KEITH JARRETT
Rio

Rio part 1–15

ECM 2198/99/Naxos/Tid: 90 min på två cd.

Keith Jarrett p.
Insp 11 mars 2011, Theatro Municipal, Rio de Janeiro

Betyg 4: ••••

Eftersom jag lyssnat på det här albumet några gånger innan förra numret av OJ utkom blir jag lite förvånad över delar i den långa intervju Stuart Nicholson gjort med Jarrett. Det är alltså fråga om en solokonsert igen och det har gått 40 år sedan den första soloskivan, Facing you, släpptes på ECM.

Jarrett själv är mycket nöjd, ja ”fullkomligt häpen” över musiken på Rio. Själv tyckte jag redan efter första genomlyssningen att det förra soloalbumet Paris/London Testament var mer fascinerande, men det finns likheter mellan de båda. Jarrett beskriver det inledande stycket som ett sätt att ”rensa luften” och då blir det intensivt och atonalt.

Paris/London Testament har en liknande inledning, ett briljant, tekniskt och harmonimässigt komplicerat, stycke med hög intensitet. Jarrett säger sig ha fått frågan varför inledningen måste vara så atonal och aggressiv, och svarar med att det liknar ett språng som trotsar gravitationen och om han lyckas i början av konserten så växer självtilliten.

Rios andra spår staplar rena klanger till ett katedralbygge med aningen spansk design. En kort ballad (4 min) i fri rytm, skulle kunna tas för en tolkning av en standardlåt. Det är mycket vackert och briljant framfört. Stuart för ett resonemang om att de enskilda styckena berättar en sammanhängande historia som kontrasterar eller kompletterar varandra. Kontrasterar – är min gissning för efter balladen kommer ett för Jarrett typiskt gospelaktigt stycke som rullar på med ett närmast oemotståndligt gung och med detta har han definitivt vunnit publikens hjärtan. 

Första cdn avslutas med ett rytmiskt ostinato i basen som etablerar ett ”groove” och möjliggör en påbyggnad med många variationer.

Andra cdn startar med en ballad med en (positiv) sentimental karaktär vilket också är något typiskt för Jarrett. Sedan följer ett stycke som jag tror är ett nytt inslag i hans omfattande katalog. För mina öron associerar det till den brasilianska Choro-traditionen (med tydliga subdominant/dominant/tonika variationer – litet som i Blinka lilla stjärna – för att göra en förenklad jämförelse) vilket också uppskattas av den brasilianska publiken.

I spår 4 verkar det enligt Jarrettvara dags att rensa luften igen, och denna gång med en något som kan uppfattas som en atonal ragtime.

En enkel, effektiv och svängig kort blues i boogie-woogietappning är den något otippade fortsättningen. Detta kontrasteras med en lugn, aningen abstrakt men raffinerad och dynamisk stapling av ackord som följs av ytterligare ett lugnt, vackert stycke som man nästan kan nynna med i.

Gospelartade basgångar återkommer i näst sista spåret. Tung rytm kombinerat med ömsom snabba löpningar och enkla ackord. Konserten avslutas med en… ja närmast känslosam, ljuvlig musik med ett tema inramat av arpeggion i vänsterhanden.  Stort berättigat bifall eftersom Jarrett, som vanligt, bjuder på stor improvisationskonst på hög nivå.

Jarrett är märkvärdigt och förvånande frispråkig om sitt privata liv. I albumtexten till Testament redogör han för sin då nyligen genomlidna tredje skilsmässa och hur sårbar han var vid tiden för inspelningen.

I intervjun med Stuart berättar Jarrett att han i Japan träffat en ny kvinna. ”Hon har räddat livet på mig. Detta hände och det bidrog till att musiken blev vad den nu är.” Det är alltså i två känslomässigt helt i motsatta tillstånd konserterna i Paris/London resp Rio tillkommit. F

ör mig har det förra albumet mer tyngd och innehåll och det skulle i så fall bekräfta den gamla klichén att den lidande konstnären skapar större konst. Men det är troligare att Jarrett bevisar att det går att åstadkomma mästerverk oavsett personliga med- eller motgångar.

Ulf Adåker