KEITH JARRETT – The Paris/London Testament

keith_jarrett-paris_london_testament.jpg

Recenserad i OJ #6-09

Keith Jarrett
Paris/London Testament

Cd1 Part I-VIII (Salle Pleyel) –Cd2, I-VI, (Royal
Festival Hall) – Cd3 VII-XII, (Royal Festival Hall)

ECM 2130-32/ 3 cd/Total tid 163 min

Keith Jarrett p. Insp 26 nov 2008 Salle Pleyel,
Paris och 1 dec 2008 Royal Festival Hall, London.

Betyg 5: •••••

I Jarretts först utgivna solokonsertalbum från Bremen och Lausanne 1973 finns en slags programförklaring i albumtexten om hur han uppfattar den kreativa processen vid dessa konserter. Han ser sig som en kanal för ”the Creative”. Det är fråga om att spontant skapa något som är styrt av den rådande atmosfären, publiken, platsen för
konserten och instrumentet – inledningsvis nollställa sig och sedan improvisera 60 – 90 minuter långa konserter.

De flesta av de utgivna solokonserterna består av flera ibland uppemot en halvtimme långa sjok som dock inom sig kan innehålla mycket varierande segment. La Scala-konserten från 1995 torde vara något slags rekord där den första delen varar 45 minuter. Där finns också en annan avvikelse – sista delen är en version av Over the rainbow – en standardlåt
dyker upp mitt i den kreativa processen. Kölnkonserten från 1975 har också en avslutande del som melodiskt och formmässigt inte ger intryck av att vara i ögonblicket uppkommen (men jag kan naturligtvis ha fel). Spontant skapat eller ej måste, medvetet eller omedvetet, ett behov av variation uppstå och som mottagare tycker jag man kan känna igen vissa komponenter som återkommer.

Lyssnar man på Paris/London Testament med ett sådant perspektiv får konserten en struktur som gör den stora formen mer gripbar. Den skiljer sig från de flesta av Jarretts tidigare solokonserter genom att musiken är uppdelad i flera kortare delar med applåder emellan. Det ger konserten mer struktur.

Första spåret på cd 1 inleds med aningen abstrakta, sökande linjer som efter dryga halva tiden övergår i mer vertikala former. I spår 2 skapas variation genom ett rytmiskt ostinato i 6/4 som ger fundament till figurerna i vänsterhanden. Spår 3 har något av romantiskt pianotradition i karaktären Melodier ackompanjerade av tremolospel. Spåren 4–6 hör till albumets bästa. Först ett avsnitt med snabba, atonala fraser spelade med rytm och briljans. Detta följs av mörka litet murriga ackord i ett mönstersom blir alltmer melodiskt. Nästa stycke är ett ryckigt tema som spelas rytmiskt exakt och svängigt med en dansant energi. Det är virtuost som spelat av en samtida Art Tatum. Spår 7 varierar med musik som ger associationer till irländsk, sentimental folksång. Man nästan hör texten. I sista spåret är vi inne på den klassiska virtuosa pianomusikens domäner. Snabba arpeggion med effekter liknande de som Debussy uppnår i sitt fyrverkeripreludium.

Londonkonserten är 20 minuter längre men inledningen liknar Pariskonsertens. I spår 3 kommer något som inte fanns med i Paris men som är en ingrediens vid de flesta andra solokonserter: det karaktäristiska blues/gospel-inslaget. Det är mycket  övertygande utfört och det svänger. Efter det kraftfulla spelet i basregistret kommer nu rinnande-vatten-liknande fraser i diskanten. Spår 5 kan karaktäriseras som Cecil Taylorspel men mer artikulerat och med bättre formkänsla. Denna  atonala utflykt kontrasteras med ett stycke i den irländska folkvisans tradition. Jarretts känsliga tolkning drar ned stort bifall. Rytmiska bluestyngda fraser tar vid i en call-and-response-liknande form. Ett tema med folkvisekaraktär och  tremolo följer (jämför med cd 1 spår 3) som i sin tur kontrasteras av Tristanoaktiga abstrakta linjer. En enkel folkdansrytm får lunka fram i fem minuter innan en vacker jazzballad-intro med gudomlig harmonik åter förändrar stämningen. Albumet avslutas med en gospel/folkaktig låtstruktur som skulle kunna vara hämtad från något The Band spelat in.

Självfallet använder Jarrett all den pianoteknik och musiktradition han besitter för att uttrycka sig och han är en makalös improvisatör. På de här tre cd-skivorna finns spår som i sin form och lyster hör till det bästa denne gigant presterat. Han är så mångsidig att en solokonsert innehåller musik för så gott som alla.