Kollektivt musikanteri direkt från hjärtat

saxar

Såg nyligen på nätet att storartade pianisten Kenny Barron oroar sig för den unga generationen jazzmusiker: De spelar mer med hjärnan än hjärtat, sa den mångerfarne Barron med påtagligt bekymrad min.

När Bernt Rosengren framträder med sitt tillfälligt ihopringda storband på Biocafé Tellus i stockholmsförorten Midsommarkransen finns ingen sådan risk.

Bernts musikaliska filosofi utgår från en självklar humanism, där samspelet baseras på en kollektiv oegennytta, framsprungen ur den sanna glädjen att få uttrycka sig bland vänner. Direkt från hjärtat, om man så vill.

storbandet

Att det gnisslar en del i storbandsmaskineriet på grund av bristande repetitionstid får man ha överseende med. Vilket inte alls är svårt, om man tar emot musiken på samma sätt som musikanterna erbjuder den, nämligen med hjärtat.

Knappt hundra synkopentusiaster betyder fullsatt i den slitna men skönt välkomnande gamla biosalongen Tellus, som även fungerar likt ett lokalt allkulturhus: Bio, café och musik. Men även syjunta, kroki och debattkvällar.

Tellus-entre

Varmröda plyschfåtöljer och 50-talistisk bioridå matchar storbandets opretentiösa framtoning. Helt akustiskt, förutom en mikrofon på pianot. Ett instrument som för övrigt passerat bäst före datum. (Även om storbandets pianist Göran Lindberg med ett hjärtligt grin efteråt anförtror mig att han fann inga allvarliga fel… Temat går igen: Låt hjärtat va´ med!).

Nära tjugo låtar ryms på notpultarna vid denna eftermiddagskonsert. Samtliga arrangemang signerade kapellmästare Rosengren. En ljuvlig mix av melodiösa godbitar, alltifrån Tadd Dameron och Thelonious Monk till Duke Ellington och Henry Mancini.

Plus egna alster från Bernts notpenna. Som till exempel den inledande och genuint gungiga Hip Walk, där tenoristen Stefan Isaksson presenterar sig med ett av konsertens fyndigaste solon, följt av orkesterns enda kvinnliga medlem Cecilia Wennerström. Cissi bjussar på barytonsax med märgfyllt sound och stark närvaro.

Fredrik-Isak-Cissi

Bernt Rosengrens arrangemangsteknik är otvungen, idérik och klangmättad. Måhända att just klangkaraktären skulle kunna varieras mer, exempelvis genom att spetsa saxensemblen med en alt, i stället för som nu, fyra tenorer plus baryton. Notbilden är aldrig tillkrånglad, däremot lever den alltid i ett naturligt förhållande till melodiken.

Varje låt tas med andra ord om hand med kärlek och kreativitet. Vilket de verkligen är värda, oavsett de heter Moon River, All The Way, Round Midnight eller Prelude to a Kiss. Den amerikanska sångboken är i sanning odödlig.

Förutom att agera konsertproducent och arrangör med en ständigt positiv attityd till sina medmusikanter är det ett känt faktum att Bernt Rosengrens saxofonspel hör till det mest storartade som vårt land kan erbjuda. Den slitna men ännu väl fungerande Selmerluren har hängt med ungefär lika länge som Bernt själv. Det vill säga omkring sex decennier vid det här laget.

Bernt-Hans-Bengt

Nästa gång (på julafton) fyller Bernt 75. Den självklart höga nivå han visade upp redan som tonåring (t ex i USA med Newportfestivalens ungdomsband som 18-åring) har han inte bara bibehållit, utan även förädlat.

När han tar hand om såväl melodipresentation som soloinsatsen i balladen In a Sentimental Mood är det en mästare och en självklar ledargestalt vi får avnjuta. Gör man sig besväret att analysera frasförrådet finner man kanske inget som är vare sig nytt eller särskilt svårgenomförbart.

Det förunderliga och storartade är att han behärskar hela gestalningsprocessen, från början till slut. Form och innehåll ingår förening, samtidigt som soundet är oförlikneligt skimrande och djupt personligt.

En av denne centralgestalts huvudteser är uppenbar: Man får aldrig ljuga.

 

Jonas-solar

Ännu en hederssak för Bernt är att visa generositet gentemot spelkamraterna. Vilket innebär att samtliga i storbandet ges soloutrymme (med undantag för bastrombonisten Sven Larsson). Speciellt kul är det att höra tenoristerna Jonas Kullhammar, Fredrik Lindborg och Stefan Isaksson; alla tre med egna och pregnanta uttryckssätt, samtidigt som referenserna till jazztraditionen är uppenbara.

Likaså är det ett nöje att luta sig tillbaka i den gamla biolokalen utan att känna sig nervös för hur det grundläggande rytmiska hantverket skall fungera. Hans Backenroth respektive Bengt Stark vid basen och trummorna sköter den detaljen både säkert och oklanderligt.

Allra mest njutbart i solistväg var det kanske ändå att få höra Bertil Lövgrens ständigt spänstiga och uttrycksfulla trumpetspel. Berras frimodiga utspel erbjuder en härlig reminiscens till Dizzy Gillespie, men även den gravt underskattade Benny Bailey. När Berra löder som värst i Gillespies klassiker Tin Tin Deo får jag ståpäls, vilket uppenbart drabbade flera i publiken, av applåderna att döma.

Finalstycket My Funny Valentine framförs i snabbare tempo än vanligt, vilket visar sig vara ett enkelt men effektivt sätt att fräscha upp en gammal goding.

sorry-grabbar-inget-x-nummer

Publikens fotstamp och ihållande applåder krävde extranummer.

Varpå den lågmälde kapellmästare Rosengren fäller en av sina få repliker: Tyvärr måste vi sluta, det ska bli bio nu.

Snacka om att kulturlivet i förorten blomstrar!

Text: Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

Biocafé Tellus, söndag 18 mars

Bernt Rosengrens Storband