Kongsberg Jazzfestival har något att erbjuda för alla

Konge. Foto: Lars Jönsson

Kongsberg Jazzfestival
Kongsberg, Norge, 5-8 juli

Vem du än är – vilken typ av jazz du än gillar – är du välkommen på Kongsberg Jazzfestival.
Föredrar du flink och finurlig fusion? Sätts din själ i självsvängning av swingstandards? Attraheras du av ACT-aktiga akter? Innehåller din insatslägenhet improetiketten Incus kompletta katalog?
Spelar ingen roll. Kongsberg Jazzfestival har något att erbjuda för alla.
Personligen är jag svag för musik som lever och verkar till vänster om mittfåran, så därför utspelade sig min Kongsberg Jazzfestival 2017 främst på spelställena Energimølla (en ombyggd gammal kvarn), Smeltehytta (ett ombyggt gammalt smältverk) och Galleri Åkern (en ombyggd gammal tvättstuga).

The Chick Corea Elektric Band är emellertid inte särskilt ”vänster om mittfåran”, vilket skulle bevisas av att de uppträdde på stora Kongsberg Musikkteater (ett nybyggt modernt kulturhus). På grund av att en handgranat (som visade sig vara en attrapp) hittats i en soptunna på Drammens tågstation anlände jag till deras välbesökta konsert precis när Chick Corea började runda av den, men jag hann åtminstone uppleva call-and-response-partiet som traditionsenligt föregår åttiotalsdängan Got a Match?. Att höra hundratals norska fusionfantaster skickligt härma Coreas mer och mer intrikata keytarslingor var en upplevelse som jag sent kommer att glömma.

The Electrics. Foto: Lars Jönsson

Svensk-tysk-norska improkvartetten The Electrics spelning på Smeltehytta – en återförening av deras originalsättning Axel Dörner (tp)/Sture Ericson (sax)/Ingebrigt Håker Flaten (b)/Raymond Strid (dr) – kommer jag inte heller att glömma i första taget. Ty dels var den en ren uppvisning i kort-lång-långsam-hetsig-sparsmakad-fullt ställ-lekfull-seriös-dynamik, dels exploderade Håker Flatens bas mitt i ett högintensivt solo. ”Sproing!”, sa det och så flög strängstallet all världens väg. Men efter en snabb reparation och en likaledes snabb stämning kunde Håker Flaten åter göra sina oförtrutet improviserande medmusikanter sällskap. Stor kärlek.

Blott ett par timmar efter detta härliga the show must go on-ögonblick tog Håker Flaten plats på Energimøllas scen som en del av Two Bands And A Legend – det vill säga Cato Salsa Experience, The Thing och Joe McPhees gemensamma (och aningen vilande) garagerock/frijazzprojekt. Och tro det eller ej – mitt under Two Bands And A Legends råtuffa version av The Sonics odödliga relationsrådgivningslåt The Witch så exploderade Håker Flatens bas igen. Ännu en gång fick alltså Håker Flaten kasta sig huvudstupa in i en basreparation och ännu en gång löste han allt med bravur. Större kärlek.

Agnes Hvizdalek. Foto: Lars Jönsson

Morgonen därpå återfanns Two Bands And A Legend-medlemmarna Mats Gustafsson och Joe McPhee i publiken när österrikiskan Agnes Hvizdalek uppträdde på Galleri Åkern. Kontrasten mellan Two Bands And A Legends fullblodsattack och Hvizdaleks rakbladsvasst fokuserade och sparsmakat intensiva röstakrobatik kunde dock inte vara större. Under de trettio minuter som Hvizdalek stod på scenen satt jag med hakan i knäet – aldrig förut har jag hört en människa låta som hon lät. Associationer som ”testbild-pip”, ”träbåtar som gnider sig mot en brygga”, ”skivbolaget Mille Plateaux samling Clicks & Cuts” och ”Maggie Nicols” dök upp i min skalle, men ingen av dem är ens i närheten av att sätta ord på Hvizdaleks sensationella konst. Vad jag inte skulle ge för att få se henne live igen.

En av Kongsberg Jazzfestivals många återkommande programpunkter är Særingfest, en slags festival i festivalen som går av stapeln i Smeltehytta och som fokuserar på impro och frijazz. Den sprillans färska frijazzkvartetten Konge – Signe Emmeluth (sax), Mats Gustafsson (sax), Ole Morten Vågan (bas) och Kresten Osgood (dr) – fick äran att inleda den och det gjorde de med besked och glöd. Därefter väntade ett soloset av den innovative tysk-franske basisten Pascal Niggenkemper (vem visste att en kakform kunde få en bas att sjunga djupare än Marianergraven?) följt av en stund superb engelsk impro signerad trombonisten Sarah Gail Brand och trummisen Mark Sanders. Allt avslutades sedan av trummisarna Paal Nilssen-Love och Ståle Liavik Solbergs nya experimentella storband Pan-Scan Ensemble.
Synd att klaga, liksom. Förnöjd lutade jag mig tillbaka i min stol och lät våg efter våg av tankeväckande klanger, intelligenta idéer och stora känslor skölja över mig. Det ska för övrigt bli extremt intressant att följa Signe Emmeluths fortsatta karriär – hennes skarpsinnigt utforskande saxofonspel är något alldeles extra.

Roscoe Mitchell. Foto: Lars Jönsson

Hur knyter man då lämpligast ihop säcken till en fredag som varit näst intill perfekt, rent musikaliskt? Jo, genom att gå och se Art Ensemble of Chicago – Roscoe Mitchell (sax), Hugh Ragin (tp), Jaribu Shahid (b) och Don Moye (dr) – på Energimølla, förstås. Art Ensemble of Chicagos ljud, rytmer och melodier rymmer ju både kunskap om musikhistorien och avant-gardistiskt framåtblickande – precis de beståndsdelarna som viktig och själfylld konst kräver. Redan två minuter in i Mitchells första solo – som starkt påminde om den totala urladdning han serverade på Stockholm Jazz Festival i fjol – svävade jag en decimeter över marken av pur glädje.

Artisterna och banden som bokats till Kongsberg Jazzfestivals avslutande dag hade sålunda stora skor att fylla. Nacka Forum var först ut att försöka och de … lyckades. De var nämligen så där härligt komplexa som de är när de är som bäst – med ena benet i superseriös musikkärlek och med det andra i uppsluppen osnutenhet framförde de en handfull mycket lovande frijazzstycken från deras kommande lp. Publiken inne på Energimølla både diggade loss och fnissade glatt.

Mette Rasmussen. Foto: Lars Jönsson

När den danska saxofonisten Mette Rasmussen lite senare spelade solo i Smeltehytta var det däremot folk som lämnade lokalen. Helt ofattbart beteende om ni frågar mig, för av alla nu levande saxofonister anser jag Rasmussen vara en av de absolut mest intressanta. Vi som stannade Rasmussens framträdande igenom kunde i alla fall njuta av hur hon med total inlevelse och perfekt frasering gick från plötsliga skrik till nästan post bop-aktiga melodier via råa extended techniques-passager och tungomålstalande smatter. Låter det splittrat? Det var det inte. Rasmussen har alltid en röd, klar tråd i allt hon gör.

Ingen kan förneka Karin Krogs storhet. I över sex decennier har hon tänjt på gränserna och hon har tagit jazzsången till oanade höjder. Så det var med skyhöga förväntningar jag tog plats i Kongsberg kirke (en på 1700-talet byggd rokokokyrka) för att ta del av hennes nya samarbete med saxofonisten John Surman och organisten Howard Moody. Tyvärr kom mina förväntningar på skam – Moodys ofta brölande kyrkoorgel gifte sig till exempel inte alls med Krogs röst. Riktigt bra blev det först i näst sista låten, Sometimes I Feel Like a Motherless Child, då Krog sjöng lejonparten av första versen a cappella. Gåshud var bara förnamnet.

På natten – när alla barer stängt – fylldes sedan stjärnhimlen över Kongsberg med drömmar. I sina slott och kojor låg allsköns olika Kongsberg Jazzfestival-besökare och drömde om gigen de sett – om Level 42 på Kirketorget, om Hellbillies på puben Gamle Norge, om Susanna i Kongsberg kirke, om Marius Neset Quintet med Stian Carstensen på Energimølla … Och jag? Jag drömde om att få återvända till Kongsberg Jazzfestival nästa år.

Text: Johan Jacobsson Franzén
Bild: Lars Jönsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.