Jag var nyligen i den lilla franska byn Aix en Provence, ett par mil utanför Marseille. Där finns en gammal kakelfabrik som i början av andra världskriget byggdes om till en förvaring av judar och homosexuella och andra som sades hota ”den rena rasen”. I interneringslägret Camp des Milles satt 10 000 människor inlåsta 1939–1942 under allt svårare förhållanden. De satt fängslade och väntade på beslut. De tilläts lite oväntat att sysselsätta sig, med lite vad de ville. Skapa stor konst till exempel. Många av dem var just konstnärer, musiker och intellektuella. Idag är byggnaden ett museum i syfte att få oss att minnas förintelsen. På museet finns bevarade bilder av Max Ernst, Hans Bellmer, Robert Liebknecht med flera.
Rummen i byggnaden är gigantiska, rymliga med många fönster. Men längst nere i källaren är det mörkt och lågt till det välvda taket.
Vi vandrar efter guiden genom en lång korridor. Hon rasslar igenom informationen i ett rasande tempo. På franska. Där nere är det tegel, damm och sten. Men plötsligt, bland sovutrymmena och toaletterna framträder resterna av en teater. En liten scen. De enklaste bänkar för publiken. Etablerade dramatiker och skådespelare levde där de där åren och skrev pjäser som uruppfördes av de andra fångarna. Den gamla grekiska symbolen för tragedi och komedi är målad på väggen. Färgerna har bleknat något. Motivet med två masker känns mer träffande än någonsin. När jag tittar noga ser även den ledsna masken ganska glad ut.
Fångarna fortsatte att jobba, tänka, skapa. För att ingenting annat betydde något? För att annars kunde de lika gärna ge upp?
2000 av dem deporterades senare till Auschwitz. Men många lyckades också ta sig till USA och fortsätta som konstnärer där.
I förrförra numret av denna tidning skrev Kristian Svenberg, saxofonist och läkare från Göteborg – samt dessutom min farbror – en viktig text om hur fascistiska regimer i historien sett jazzmusik som ett hot. En alldeles för fri kraft som behöver regleras. Om ni inte läste den, gör gärna det!
I de där nordanvindarna, som nu ångar på med tilltagande styrka på vårt sköra klot, som korsar landsgränser likt illegala migranter (fast utan minsta flyktingstatus) ryms samma rädsla för människor som skapar. Ord, toner, samtal, bilder. Vi inordnar oss inte i ledet och det säger väl sig självt att det måste vara provocerande för en fascist.
Jag har studerat jazzen på väldigt nära håll i över 15 år nu genom att teckna er jazzmusiker när ni spelar. Det har blivit flera tusen teckningar från olika städer i Sverige och utomlands. Jag har tappat räkningen och jag håller precis som ni på av den enkla anledningen att jag måste. Jag drivs av ett slags kall att ni måste dokumenteras. Alla nya, unga stjärnor som föds, den ena mer fantastisk än den andra, och alla gamla, som kanske snart spelar sin sista konsert – här på jorden. Att hålla på ger mig mening. Att få lyssna på er och se er tänja gränser, hitta nya uttryck som kanske ingen någonsin spelat förr, ger mig mening.
Improvisationsmusik är demokrati. Genom sina abstrakta ickeverbala språk. Den är yttrandefrihet. Och den är modig. Den går på stigar som inte finns ännu, men som andra kommer följa efter så småningom. Utvecklar språket, sitt eget och andras. Finner nya kommunikationer.
Jag tänker ibland på våra (ännu) fria mediers kultursidor, att de inte inhyser jazzen med större omsorg. Det är någon enstaka recension här och där bland mängder av texter om andra genrer. Och utrymmet har bara blivit mindre med åren. Det är absolut ingenting annat som får för stor plats, men medierna borde värna jazzen betydligt mer, betydligt mer, betydligt mer. Jag undrar vad Torgny Segerstedt hade sagt om saken om han levat. Någon som vet?
Att ge plats åt jazz och andra helt fria konstuttryck är det vassaste vapnet vi har nu. Fortsätt alla som kan och orkar, jobba ännu hårdare, ännu friare. Vi ser tillsammans till att det finns en framtid.
En vän till mig frågade för en tid sedan ”–Hur tror du jazzen låter om 50 år?” Jag greps närapå av svindel vid tanken, fann inget svar.
”–Oreglerad och kärleksfull.” svarade hon.
Jenny Svenberg Bunnel är Illustratör, konstnär, jazzporträttör och mångårig medarbetare på OJ där hennes ”Jazzblocket” är ett stående inslag.
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här