Kurt Elling: Jazzvärldens smidigaste stämband

KurtElling_Konserthuset_UrbanWedin

 När Kurt Elling med värdighet stegar in på Konserthusets stora scen möts han av ovationer från en talrik publik. Entusiasmen kvällen igenom kommer att visa sig vara förbehållslös gentemot mannen med jazzvärldens smidigaste stämband.

Jag tvingas därmed svära i kyrkan, eftersom jag knappt en enda gång under cirka 90 konsertminuter (ingen paus) upplever den där sköna euforin som riktigt bra vokaljazz kan locka fram. Men visst, imponerad är jag förstås.

Kurt Elling, sedan länge ohotad etta på Down Beats inflytelserika lista över manliga jazzsångare, bjuder till synes helt obesvärat på fyra oktaver med den mest oklanderligt vackra och intonationssäkra sångkonst man kan få sig till livs. Dessutom med stupsäker tajming och fullständig balans samt total kontroll över allehanda varierade uttrycksmedel.

Han kan skifta röstkaraktär så att man nästan tycker sig höra två olika sångare i en och samma melodi. Och han klingar i alla registren. Han har total dynamisk kontroll; från viskning till orkanutbrott. Han kan texta och tolka text med sublim känsla, men även scatsjunga hejdlöst virtuost. Han orienterar med total överblick i melodiernas harmonikorridorer.

De tonala linjer han väljer passar perfekt till melodin, även när tonerna i sig är mer aparta och ibland även ackordfrämmande. Och visst, han vet förstås även hur man får till ett gediget sväng i låtarna.

Men.

Det är ack så skickligt och samtidigt alltför utstuderat för att hitta vägen in, åtminstone till mina hjärterötter. I den musikaliska värld där jag känner mig hemma handlar det mycket mer om spontanitet och feeling och en starkare känsla av ett lyckat här och nu.

I Konserthusets programfolder beskrivs 44-årige Kurt Ellings föregångare med namn som King Pleasure och Jon Hendricks. Jag skulle snarare gissa att Ellings mentor och förebild är den snart 80-årige Mark Murphy. Det finns ett tydligt släktskap mellan de två. Murphy har inte alls Ellings briljans. Däremot har han en mer pregnant profil och ett personligare uttryck, förutom en stil som enklast kan beskrivas som hip, i ordets rätta, jazzmusikaliska bemärkelse.

Kurt Elling inleder med att resolut ställa mikrofonstativet åt sidan för att helt akustiskt inleda konserten med en a capella-version av Autumn Nocturne. Vackra långa toner och betydelsebärande formuleringar som får melodin att växa fram organiskt. Varpå följer en snabb sak där Elling briljerar med lysande scatsång.

Tredje numret är den sköna Stolen Moments där inte minst Ellings hisnande intervallsprång imponerar. Ännu en snabb låt där sångaren interagerar med den elastiske och elegante trumslagaren Ulysses Owens Jr så skickligt att det hela blir som ett veritabelt drumbattle, där Elling förutom den rikt varierade rösten även använder mikrofonen mot kavajslaget och innanför kavajen, för att skapa illusionen av trumljud.

Över huvud taget arbetar Elling kvällen igenom mycket med och mot trummorna; rytmen är ständigt essentiell och i några nummer hjälper han till även med säkert tamburinspel.

Kontrabasisten Clark Sommers bjöd på ett fint sound med en tydlig roll som rytmiskt fundament, ganska långt bak i ljudbilden. Habila markeringar prioriterades före en mer walking bass. Ungefär som om kvällens huvudfigur själv ville ha koll på de rytmiska utflykterna. Ellings mångårige vapendragare, pianisten Laurence Hobgood hade insjuknat och ersattes förtjänstfullt av den välartikulerade dansken Mads Baerentzen vid flygeln.

I ett längre mellansnack beskrev Chicagobördige Kurt Elling turnélivets vedermödor, där han senaste året vistats ett par hundra dagar on the road. Tröttsamt förstås, men glädjande nog mycket publik överallt. Varför?

Elling svarade själv tveklöst att jazzpubliken helt enkelt är ett smart släkte. De vet när det vankas kvalitet! Ingen falsk blygsamhet här inte.

När kvartettens gitarrist John MacLean intonerar den smärtsamt vackra bossamelodin Estate når konserten sin höjdpunkt. MacLean gör ett mycket inspirerat långt solo med skickligt avpassat reverb och Kurt Elling svarar med ett lika lyckat sångavsnitt.

Det vackra och melodiösa betonas ytterligare i den ljuva balladen Skylark. Men trots att jag lyssnar intensivt kan jag efter applådstormen inte känna att denna sånglärka fick mig att lyfta mot skyn. Känslan av perfektion väger för tungt.

Finalnumret Nature Boy blir en rysare. Elling inleder a capella och utvecklar därefter en intensiv ordlös tonakrobatik som gör att jag – äntligen – känner mig fångad, om inte av en stormvind, så i alla fall av världens skickligaste jazzsångare.

Publikovationerna kräver extranummer och när Elling återkommer bockar han och uttalar helt elegant: I like You too…

Undersköna balladen Stairway to the Stars görs en smula överslätande, som om Kurt Elling snabbt vill komma till hotellrummet för nödvändig vila. Att han faktiskt var trött hade han redan avslöjat och nästa dag väntade konsert i Madrid.

På väg ut stöter jag på en av våra mest aktade jazzmusikanter i den äldre skaran. Vi morsar och han sammanfattar sina intryck helt kort: Visst var det bra. Men kanske litet för perfekt…

Leif Domnérus
Foto: Nilla Domnérus

Stockholms Konserthus 11 november.
Kurt Elling sång, John MacLean gitarr, Mads Baerentzen piano, Clark Sommers kontrabas & Ulysses Owens Jr trummor.