Läsvärt om en överlevare med hög hipfaktor

Alyn-Shipton-Hi-De-Ho

Alyn Shipton
Hi-De-Ho. The Life of Cab Calloway
(Oxford University Press, New York, 2010), 304 s inbunden illustrerad.
194 kr (AdLibris)

Cab Calloway (1907–94) var en av de mest seglivade av de stora musikaliska stjärnorna från swingepoken. Med finurlig anpassning och stark profil lyckades han överleva åtskilliga skiften vad gäller publiksmak och stilistiska uttryck.

Många halvgamla eller yngre har sålunda först mött honom i den flitig repriserade filmen Blues Brothers från 1980, där han är ett slags charmig anakronism bland en lång rad kända artister, och på liknande sätt har han genom åren dykt upp i andra sammanhang.

Hans Särimner-liknande förmåga manifesterar sig långt efter hans jordliga hädanfärd i en franskproducerad dokumentär TV-film som 2011 haft premiär i den amerikanska public service-kanalen och i ”Cab Calloway Orchestra” under ledning av dottersonen Chris Calloway Brooks som utför de gamla slagnumren med yviga danssteg, slängig kalufs, extrovert sång, spektakulär klädsel – allt i enlighet med förebilden.

En annan aktualisering är denna nya biografi av engelsmannen Alyn Shipton, som tidigare skrivit flera förtjänstfulla böcker om jazz. Den bygger på grundlig forskning, i arkiv, publikationer och på intervjuer med Calloways efterlevande. Läsaren får följa Calloway från uppväxten i Maryland via Chicago och New York, där Calloway slog igenom stort när hans band efterträdde Duke Ellingtons orkester på Cotton Club sommaren 1931.

Då hade han nyligen spelat in Minnie the Moocher, en sånglig fantasi om en märklig kvinna som, enligt texten, bland annat ”…had a dream about the king of Sweden / He gave her things that she was needin’ / He gave her a home built of gold and steel / A diamond car with a platinum wheel. ”

Denna sång med det envetna omkvädet ”hi-de-hi-de-ho” blev en miljonsäljare på skiva mitt under de magra depressionsåren och för all framtid Calloways signatur. Själv spelade han in den många gånger och framförde den i flera filmer, korta som långa. Den fick också en rad så kallade cover-versioner på skiva; i Sverige gjordes den på Sonora 1939 av Valaida Snow med Lulle Elbojs orkester. (Kanske inspirerade den också till Snoddas ”hadderian haddera” – likheten är påtaglig.)

Of Minnie the Moocher and me hette också Calloways självbiografi, som utkom 1976 – och som kommenteras (och i viss mån korrigeras) av Shiptons bok. Där finns intressanta uppgifter om Calloways relation till sina orkestermusiker och om hans affärsmässiga överväganden. I profilen ingick vad som på 1990-talet skulle ha kallats för ”en hög hipfaktor”: han gjorde sig till ett slags ansikte för myten om Harlem-kulturen med skarpa kläder, ”slang” (danspubliken fick en miniordbok, ”The Hepster’s Dictionary”) och flera sånger som bejakade användning av marijuana.

Calloway omfattades med dubbla känslor av jazzintresserade som fann hans artisteri ytligt och hans sång påträngande. Shipton citerar franske Hugues Panassié som ansåg hans ”oändliga gastande” tröttsamt. Fast Calloway blev populär hos de unga, inte bara i USA utan även i England och Frankrike som han besökte på 1930-talet. Han omgav sig med förstklassiga musiker, även om han inte gav dem det utrymme många önskade: Cab Calloways orkester handlade mest om Cab Calloway själv, hans sång, mimik och struttande framför bandet med sin långa dirigentpinne. Så framträdde han också i flera populära spelfilmer, bland annat den legendariska Stormy weather från 1943.

Cab-Calloway-OJ-arkivet
Bland många fina instrumentalister i bandet genom åren fanns saxofonisterna Chu Berry och Ben Webster, trumpetaren Dizzy Gillespie och Jonah Jones, trumslagarna Cozy Cole och J.C. Heard, trombonisten Tyree Glenn, basisten Milt Hinton, för att nämna bara några. Att spela med Calloway krävde ett stort mått av disciplin men var samtidigt ett ”smörjobb”: gaget var generöst, långa perioder tillbringades i New York vilket innebar att man slapp turnera särskilt mycket. Många av musikerna var frimurare och kunde knyta an till likasinnade på de platser som ändå besöktes.

Från femtiotalet framträdde Calloway mest som nattklubbsartist och i flera år med turnéuppsättningen av Porgy and Bess, vars roll ”Sportin’ Life” påstods vara skriven med Calloway som inspiration. Han samlade också ihop tillfälliga storband som ackompanjerade honom i hans gamla ”hits”: Minnie the Moocher slapp han knappast undan någon endaste kväll.

I september 1965 gästspelade han på Berns i Stockholm, och Rolf Dahlgren skrev i OJ om ”en soloartist med säkerhet och elegans fastän med en stil som väl är mera 30-tal än up to date”. Det var en upplevelse med ”det slags vemod som man nästan alltid känner när en artist på gamla da’r framträder och kopierar sig själv och sina gamla succéer.” Så fortsatte Calloway: på 1980-talet turnerade han några somrar bland festivaler i Europa och SVT spelade in ett program med honom i Stockholm.

Shiptons bok är värd att läsa men kunde gärna ha berättat litet mer om storasyster Blanche Calloway (1902-78), som var stjärna i Chicago på 1920-talet, sjöng in skivor med Louis Armstrong och som ”krattade manegen” för sin bror. Hon är en av många obesjungna kvinnor i musikens historia – hyllad som mentor av Ruth Brown (1928-2006), en av 1950-talets legendarer som senare gick i bräschen för kampen mot den amerikanska musikindustrins rovdrift på svarta artister.

Lars Westin