Lars Jönsson om Blow Out Festival (med bildspel!)

[Best_Wordpress_Gallery id=”137″]

(Klicka någonstans på bilden ovan för att öppna bildspelet.)

Blow Out Festival
Café Mir, Oslo, 15-18 augusti 2018.

Blow Out är en alternativ jazzfestival i Oslo som i år hölls för nionde gången.
Detta var sista året i den här lokalen, Café Mir, då huset nu ska renoveras. Ett 50-tal uppskattar jag publiken till.

Det räcker väl egentligen att nämna alla slagverkare som deltog för att man ska förstå att det var en väldigt fin festival: Paal Nilssen-Love, Ståle Liavik Solberg, Hamid Drake, Paul Lytton, Paul Lovens, Raymond Strid, Roger Turner, Johan Holmegard.
Dessutom ett antal lysande vokalister: Maggie Nicols, Phil Minton, Isabelle Dutoit, Karin Krogh.

Som brukligt inleds festivalen med arrangörerna, Paal Nilssen-Love och Ståle Liavik Solberg, tillsammans med gäster. I år är det med hela Pan-Scan Ensemble, det vill säga Sten Sandell på piano, Lotte Anker, Signe Emmeluth och Julie Kjær på saxofoner samt Thomas Johansson, Goran Kajfeš och Emil Strandberg på trumpeter. En mycket varierad improviserad spännande konsert.

Därefter gästade Hamid Drake med en handtrumma en grupp som bestod av fyra barn och tre vuxna och ljudbilden påminde kanske mest om kraut. Barnen gjorde delvis olika saker, och om någon entusiastiskt provade slagverk, klaviatur och flöjt stod en stilla vid mikrofonen och mässade.
Mycket fascinerande och fint. Gåshud, som Hamid Drake sa efteråt.

Trio Blurb var en ny triobekantskap som består av Maggie Nicols (röst), John Russell (gitarr) och Mia Zabelka (fiol). En fritt samtal där Nicols satt i mitten och kommenterade de andra och oftast på ett språk som var obegripligt (påhittat eller från okänt land?). Charmigt, roligt och lågmält intensivt.

Trion DKV från Chicago består av Hamid Drake (trummor), Kent Kessler (bas) och Ken Vandermark (tenorsax, klarinett) och har har funnits i över 20 år. Deras musik är improviserad och ofta lite melodisk. Vandermark riffar gärna, speciellt på tenor. Drake har en oerhörd variation i sitt trumspel och Kessler förankrar det hela med sin bas. Det är en så expressiv frijazz att Kessler inte står och stampar takten utan benen skakar nästan hela tiden. Kanske musik för masochister då man allt som oftast blir fullkomligt överkörd. Men vi älskar ju det här. Frijazz blir inte mycket bättre och sällan så medryckande. Och visst finns det lite lugnare partier också.

Sten Sandell spelade tre fina låtar ur den antifascistiska sångboken för clavichord som (väldigt lyckat) inledde framförandena under den andra kvällen.

Isabelle Dutoit (röst, klarinett), Hamid Drake (trummor) och Lene Grenager (cello) möttes för första gången. Speciellt intensivt var samtalet mellan Drake och Grenager (vilken duo!), där Dutoit tillförde framförallt sin röst.

Paul Lytton och Maggie Nicols spelade sin andra duo tillsammans (första gången var 1969, då i London, bokat av Paals far). Medan Lytton provade sina 75 olika par trumpinnar pratade/sjöng Nicols charmigt, roligt och vimsigt om politik, buddhistiska termer och allt möjligt. Lite dans fick vi också. Rätt oemotståndligt.

Phil Minton gjorde tre fina konserter. Den med Veryan Weston (piano) var speciell då Minton sjunger texter, något man alltför sällan hör (det blev bland annat gamla arbetarsånger).
De andra var med improrösten. Dels med Nina de Heney (bas) och Håvard Skaset (gitarr) och dels med Scatter – Roger Turner, Pat Thomas (klaviaturer) och Dave Tucker (gitarr). Tucker överraskade emellanåt med lite rockigare spel vilket gav en lyckad variation.

Och så Karin Krogh. Hon fyllde 81 i våras och spelade med Paal Nilssen-Love och Ole Morten Vågan (mycket fint basspel). Att sitta tre meter från en sådan legendar är lite speciellt. En fin konsert med en del kända låtar (’Round Midnight, Goodbye Pork Pie Hat) och givetvis hennes egen text till Carla Bleys Ida LupinoBreak of Day in Molde.

Susana Santos Silva (trumpet) passade väldigt bra ihop med Trespass Trio – Martin Küchen (saxofon), Per Zanussi (bas) och Raymond Strid (trummor). Det är låtar fast det låter väldigt fritt.

En av de musiker som gjorde fler konserter var Ken Vandermark. Förutom med DKV, gjorde han ett mycket fint soloframträdande på Cappelin och en fantastisk triospelning med Paul Lovens och Nina de Heney. Ypperlig trio (helt ny för dagen skulle jag tro) och Vandermark visade igen att han är en av de stora inom den friare jazzen. Varför han inte spelar oftare i Sverige är ett mysterium.

För den andra traditionen på festivalen, att avsluta med ett partyband, gick äran till Goran Kajfeš Subtropic Arkestra. Svängigt och dansant som sig bör. Passade bra.
Och dessutom ett antal konserter till, totalt 18 set under fyra dagar och alla var bra.

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(8) { [0]=> int(54382) [1]=> int(50803) [2]=> int(54566) [3]=> int(51323) [4]=> int(54209) [5]=> int(54639) [6]=> int(54329) [7]=> int(54541) }