Lars Jönsson om London Jazz Composers Orchestras femtioårsfirande på Krakow Jazz Autumn (med bildspel!)

[Best_Wordpress_Gallery id=”233″]

(Klicka någonstans på bilden ovan för att öppna bildspelet.)

Krakow Jazz Autumn: 50th Anniversary of the London Jazz Composers Orchestra
Krakow, Polen, 6-8 mars 2020.

Ett Krakow Jazz Autumn i början av mars? Krakow Jazz Autumn är ju en festival som vanligtvis hålls på hösten. Vad är det som händer?
Jo, det är frågan om en prolog inför Krakow Jazz Autumn 2020.
Och det är en rätt ok prolog. Tre kvällar med femtioårsfirande London Jazz Composers Orchestra.

På sedvanligt Krakow Jazz Autumn-manér vankas först två kvällar med improviserande smågrupper (två set per kväll). Den avslutande kvällens höjdpunkt var ett framförande av Harmos, ett stycke som uruppfördes i slutet av 80-talet och som väl får sägas vara London Jazz Composers Orchestras hit.
London Jazz Composers Orchestra startades av och leds fortfarande av Barry Guy. Den grundades alltså för 50 år sedan så det är förstås inte så många kvar från starten – från den första skivan, Ode (1972), är det bara Barry Guy själv kvar. Från inspelningen av Harmos är det några fler (Henry Lowther, Simon Picard, Alan Tomlinson och Phil Wachsmann). Guy antydde att det i årets upplaga bara var tre som fortfarande hade London som hemort (och själv har han inte det sedan ett antal år tillbaka).

Förutom fem britter – Phil Wachsmann (vi), Henry Lowther (tp), Alan Tomlinson (tb), Simon Picard (ts) och Barry Guy (b, kompositioner) – rymmer dagens London Jazz Composers Orchestra:

En fransman: Bruno Chevillon (b).
En norrman: Torben Snekkestad (ss, ts).
Fyra schweizare: Jürg Wickihalder (ss, as), Lucas Niggli (dr), Andreas Tschopp (tb), Marc Unternährer (tu).
En spanjor: Agustí Fernández (p).
Fyra tyskar: Rich Laughlin (tp), Konrad Bauer (tb), Julius Gabriel (bars), Michael Niesemann (as).
En österrikare: Martin Eberle (tp).

Av dessa är förstås Guy själv välkänd bland annat från tidigare besök i Krakow med sin New Orchestra (som bland annat innehöll Mats Gustafsson, Per-Åke Holmlander och Raymond Strid) och han har också spelat i Västerås samt på Fasching, Fylkingen, Capitol och Ugglan i Stockholm om jag minns rätt.
Agustí Fernández har också spelat bland annat på Fylkingen och Fasching.
Konrad Bauer var ju i Stockholm sent 70-tal, det finns förevigat på skiva.
Phil Wachsmann har också spelat i Västerås och i Stockholm (Fasching, Kulturhuset).
Torben Snekkestad tror jag spelade med Raymond Strid och Jonas Westergaard på Fasching och någon annanstans i Sverige i samband med en festival som var på några olika orter … Som jag minns det fick grupperna spela på två av tre ställen. (Väcker det minnen? Skriv dem i kommentarerna!)
Bruno Chevillion vet jag bara har spelat på Glenn Miller Café med Marc Ducret.
Av de övriga vet jag att Wickihalder och Niggli har spelat med Barry Guy i andra sammanhang (och någonstans har jag sett dem).
Britterna har ju hörts på skivor men Eberle, Laughlin, Gabriel, Niesemann, Tschopp och Unternährer var helt okända för mig.
Alltid kul med nya namn/musiker.
Och det visar också att det finns mängder av musiker i Europa som man vill höra mer av.

Den första kvällen var på baren Alchemia. Två set med smågrupper.

Set 1

Picard/Niesemann/Guy/Niggli/Chevillion
Lowther/Gabriel
Bauer/Tschopp/Laughlin/Unternährer

Set 2

Snekkestad/Guy/Fernández
Tomlinson/Wachsmann
Eberle/Wickihalder/Chevillion/Niggli

Den andra kvällen spelade följande konstellationer på museet Manggha:

Lowther/Gabriel/Fernández/Chevillon/Niggli
Chevillon/Guy/Unternährer
Niesemann/Fernández/Wachsmann

Snekkestad inledde solo och det hela utökades successivt med Laughlin, Eberle, Tomlinson och Bauer till kvintett
Picard/Tschopp/Wickihalder/Guy/Chevillon/Niggli

Den tredje kvällen gick också av stapeln på Manggha, där första set var två stycken Flow 1 och Flow 2, där deltagarna var givna och också tiderna de skulle spela men i övrigt kändes det som improviserat. Kanske kan man jämföra det med grafiska partitur.
Avslutningen var – som sagt – Harmos, ett stycke man inte tröttnar på trots att det varit med i över 30 år. Om man lånade från det tidiga 80-talet och sålde det som en singel med tidsangivelsen 3′ 2400” – kanske att man kunde få det spelat på radio då (ok, svårt att få in 40 minuter på en sjutumsvinyl, men en cd-singel då)?

Alla musiker var givetvis väldigt bra, annars hade de inte varit här på ett femtioårsfirande.
Men för att nämna några: Alan Tomlinson visade mycket humor i sin duo med Wachsmann den första kvällen (och fick Wachsmann med på det) och när han skulle spela i kvintetten den andra kvällen (med bland andra Snekkestad), gick han omkring längst bak på scenen cirka 3 meter från mikrofonen.
Simon Picard kändes som den som fortfarande hade jazzen som tydligast grund, vilket jag tyckte var fint som kontrast.
Bruno Chevillion är en makalöst bra basist. Han har nog aldrig gjort något annat än att spela bas.
Alla improviserade set var väldigt bra, men ska en del lyftas fram är det trion med Snekkestad, Fernández och Guy. De släppte en ny platta, The Swiftest Traveller, vilken motsvarar konserten rätt väl (rekommenderas alltså).

Så, efter att ni läst om vad som hände under prologen undrar ni förstås vad själva Krakow Jazz Autumn kommer att bjuda på. Eller, det gör ni nog inte. De hade svårt med ekonomin redan vid planeringen i mars och efter pandemin som stängde Europa förstår ni att det knappast blir någon femtonde upplaga av Krakow Jazz Autumn i år.
Tur att förbandet var så bra.

Kanske på plats att nämna något allmänt om Krakow Jazz Autumn, som den brukade vara. Som sagt, alltid på hösten, oktober till december. Givetvis inte konserter varje dag, utan lite då och då. Men, de stora eventen, som det här med Barry Guy (som också varit i Krakow med sin New Orchestra två gånger och också ett par gånger med sitt Blue Shroud) samt de med Carliot-bandet, Fire! Orchestra, Nu-Ensemblen, Resonance Ensemble med flera – de har varit några av de senaste dryga tio årens absoluta höjdpunkter, anser jag. Två-tre dagar av improvisationer i smågrupper (normalt på Alchemia) och så en avslutning i form av ett större stycke som har repeterats under de här dagarna. Mycket av detta finns dokumenterat på Not Two Records.

Lars Jönsson

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(11) { [0]=> int(54353) [1]=> int(50803) [2]=> int(54382) [3]=> int(51323) [4]=> int(54209) [5]=> int(54305) [6]=> int(54593) [7]=> int(54013) [8]=> int(54541) [9]=> int(54329) [10]=> int(54566) }