Lars Jönsson om Tectonics Glasgow 2018 (med bildspel!)

[Best_Wordpress_Gallery id=”121″]

(Klicka någonstans på bilden ovan för att starta bildspelet. Märk väl att autoplayfunktionen numera är bortrationaliserad av Photo Gallery-folket.)

Tectonics Glasgow 2018
Glasgow, Skottland, 5-6 maj 2018.

Tectonicsfestivalen i Glasgow har fokus på nutida och improviserad musik.
Det var två intensiva dagar från 3-4 på eftermiddagen till sent och inte mer än en halvtimmes paus vid ett par tillfällen, annars var det att gå från en konsertlokal till nästa.
Men kanske delvis därför drar man en publik som inte hänger i baren eller vid ett skivbord (fanns inget). Fokus på musik alltså.
Huvudsakligen var det konserter i två lokaler (en stor konsertlokal och dessutom en gammal fruktmarknad där man delvis hade en stående publik).

Så vad fick vi?
En av de två huvudarrangörerna, Ilan Volkov är dirigent, så vi fick nio verk framförda av BBC Scottish Symphony Orchestra i olika storlekar, varav fem var uruppföranden.
En av de absoluta höjdpunkterna var Dror Feilers Tikkun Olam för stor orkester. 80 personer inklusive dirigent, Mats Gustafsson (saxofoner, elektronik), Lasse Marhaug (elektronik) och Dror Feiler själv på blås och elektronik (50 stråkar!).
Väldigt mäktigt blev det i en varierad och dynamisk halvtimme. Sällan har väl ett stycke för symfoniorkester sprakat så.
Kan man hoppas på att Sveriges Radio gör om det på Berwaldhallen? Eller är det för mycket energi?

I en liten mindre sättning avslutade Mats Gustafsson festivalen dagen efter med en ny, utökad, version av sitt stycke Plugs. Där fick de 14 musikerna plus tre ”solister” – Danielle Price (tuba), Sue McKenzie (sopransax) och Mats Gustafsson (barytonsax) – enligt dirigentens önskemål ta av och på hörselskydd (både proppar och hörselkåpor). En utmaning för musikerna när de periodvis inte kan höra varken medmusiker eller sig själva.
Ett spännande experiment och här var det ingen som riktigt stack ut, det vill säga det blev en relativt lågmäld konsert. Ingen tog i extra när han/hon inte längre hörde. Kanske är det normalt med kompetenta musiker.

Lasse Marhaug framförde ett stycke han kallat Death of the Noise Artist. Framtiden får väl visa hur allvarligt det är menat. Det var ljud inspelat i Nordnorge (där han numera bor) och ljud inspirerat av den miljön. En klar kontrast till det mer noisiga under Dror Feilers stycke var det i stora delar väldigt vackert och man kunde höra ljudet från vinden uppe på ett snöigt berg.

Pascale Criton är en fransk kompositör som fokuserat på det mikrotonala. Hon skrev musik till (och med) Silvia Tarozzi (violin), Deborah Walker (cello) och Nathalie Forget (ondes Martinot). Det var dels var sitt solo och dessutom en duo och en trio. Silvia Tarozzi var för övrigt i Stockholm på en KROCH-kväll i höstas och spelade delvis samma musik.
Lågmält och oerhört vackert även i denna större lokal.

Nathalie Forget inledde annars festivalen med att spela ett stycke av Bernard Parmegiani kallat Outremer för ondes Martenot. Också det var en mycket fascinerande upplevelse.
Ondes Martenot är ett elektro-akustiskt instrument som skapades c:a 1928, dvs samtida med tereminen. Och jag har sett min första levande ondinist.

Tina Krekels + Adam Campbell gjorde nog det som var närmast frijazz. Krekels på altsax och Campbell med gitarr och elektronik. De improviserade till en märklig text om fortplantning hos djuphavsmarulkar. Krekels utforskade ljudmöjligheter med bland annat mikrofon i saxofonen samtidigt som hon blåste på ett frijazzmanér. En spännande saxofonist jag tror vi får höra mer av framöver.

Tony Bevan + Miya Masaoka körde ett improviserad set med saxofon och koto. Bevan har specialiserat sig på sopran- och bassaxofon och det hela är rätt typisk brittisk impro. De led lite av att det i den gamla fruktmarknadslokalen var högtalarna vid scenen. Bevan – Masaoka var i mitten av lokalen vilket gjorde att Masaokas koto hördes mest från högtalarna bakom Bevan. Men Tony Bevan har stor variation och speciellt på bassaxofonen och det är både övertoner och riff.

Syzygys är två japanska kvinnor som startade sin popgrupp 1985. Fiol och 43-mikrotons orgel efter en skala av Harry Partsch låter ju som en väldigt rolig idé. Tyvärr var det ljudande resultatet inte så speciellt. Det inspelade kompet blev också lite väl tråkigt. Men många pluspoäng för idén.

Tetsuya Umeda (känd från Reaktorhallen på Editionfestivalen förra året) hade lite ljudinstallationer förutom en lite längre föreställning. Den droppande flaskan kändes igen och annars var det kolsyreis i varma burkar mm. Han går runt bordet och justerar/flyttar burkar från värmeplattor och ljuden kommer lite slumpmässigt efter en stund. Fascinerande.

Lars Jönsson