Lasse Lindgren förvaltar Maynards arv

Bland svenska jazztrumpetare utmärker sig Lars Lindgren för en särskild stil. Han spelar i ett register beläget i instrumentets allra högsta läge. Egentligen högre än de tonregister som omnämns i de vanligaste läroböckerna.

Tonerna däruppe anslår han med en personlig kraft som är få förunnat att plagiera. Det betyder att hans spelsätt och tonomfång är mer än ovanligt. Men förutom höjdregistret har han en angenäm ton och en finstilt melodik i de vanliga lägena. Något han presterar con brio.

Dessutom är han närvarande i sitt nuläge, pådrivande som bandledare och ytterst medveten om sina medmusikanters solistiska färdigheter. Han coachar dem empatiskt och mycket sympatiskt som om de vore medverkande i ett idrottsligt sammanhang. En förmåga som uppmärksammas tydligt av hans medmusikanter och – inte minst av den månghövdade publiken i Stacken. Han är verkligen närvarande på scenen med en alldeles utmärkt publikkontakt präglad av humor och stark musikalisk känsla.

Att Lars Lindgren har den tekniskt försigkomne Maynard Ferguson som en av sina personliga favoriter framgår dels av hans egen framtoning. Men också av arrangemangen som är de original som Maynard Ferguson själv spelade en gång i tiden. Trettonmannabandet SOS Constellation gjorde också Maynard Fergusons arrangemang fin rättvisa.

De fyra trumpetarna förutom Lindgren själv släppte loss ett rejält klös i sina lurar och framträdde även som solister med den äran. Vid några tillfällen spelade Lindgren mycket skickligt även Superbone, ett instrument som på en och samma gång är en dragbasun och en ventilbasun.

Några gånger duellerade han med sina två trombonister. Humoristiskt men ytterst musikaliskt. Rutinerade Sven Berggren demonstrerade sin briljans med några riktigt fina passager. Och hans yngre instrumentkollega Erik Wennerberg utförde även han ett antal fina soloinpass. Förutom brass- och saxsolisterna imponerade Per-Ola Gadd med fantastiskt fina solon både på kontrabas och i andra set på elbas.

Han har en melodisk drive som lyfter bandet men som även utger grund för hans inspirerade och flyhändigt genomförda solopassager. Pianisten Gunnar Åkerhielm är också en fin solist med fin melodik och en klarläggande harmonisk uppfattning. Till sist – Isabella Lundgren. Hon sjöng fem melodier. Två i första set och tre i andra.

Hon har en särdeles timbre, rikt omfång, fin textuppfattning och en stark kunskap om hur vackra melodier och texter skall genomföras med fördjupad känsla. En riktigt fin sångerska som övertygar med sina tolkningar och som bidrog till att konserten blev så lyckad. Lars Lindgrens SOS Constellation kommer tillbaka redan 25 april på samma scen. Missa dem inte. Man behöver inte vara storbandsfantast för att få ut rejält värde av bandets musik. Dessutom ansluter då Bernt Rosengren med saxofon.

Leif Wigh

Lars Lindgren och SOS Constellation

Stacken/Nalen fredag 11 april 2014
Lars Lindgren tp, dir.
Tomas Florhed, Anders Wimark, Rickard Lindgren, Stefan Nordin – trumpeter
Sven Berggren, Erik Wennerberg – tromboner
Anders Ramsell, Anders Björk, Ari Haraldsson, Mats Nordenborg – saxar
Per-Ola Gadd – bas
Gunnar Åkerhielm – piano
Mikael Wikman – trummor
Isabella Lundgren – sång