LEE KONITZ /BRAD MEHLDAU / CHARLIE HADEN /PAUL MOTIAN Live at Birdland

LeeKonitzBradMehldauCharlieHadenPaulMotian
Recenserad i OJ 4-11

 

 

LEE KONITZ /BRAD MEHLDAU / CHARLIE HADEN /PAUL MOTIAN
Live at Birdland

Lover Man – Lullaby of Birdland – Solar – I fall in love to easily – You stepped out of a dream – Oleo

ECM 2162 / Naxos tid 79 min

Lee Konitz as, Brad Mehldau  p, Charlie Haden b, Paul Motian dr.
Insp live på Birdland New York dec 2009.

••••

Ålder brukar i olika sammanhang beskrivas som ett tillstånd eller ett förhållningssätt, något som är relativt och inte absolut. Detsamma kan sägas om jazz, något som också handlar om förhållningssätt och relativism.

När det gäller Live at Birdland – med den åldersrika kvartetten Lee Konitz (84), Paul Motian (80), Charlie Haden (74) och ynglingen Brad Mehldau (41) – blir jazzens vitaliserande krafter påtagliga. I kombination med en tidlös repertoar, där flertalet låtar är drygt ett halvsekel gamla, så blir ålderns begränsningar än mindre i betydelse. Känslan som förmedlas på denna inspelning handlar mer om möten, inspiration och kommunikation här och nu utifrån en rik och bred erfarenhetsbas än om att upprätthålla traditioner och återskapa något som varit. Här spelar var och en mer som om tillfället snarare är det första än något som ska markera ett avslut.

Lee Konitz tar sällan några genvägar eller gör det enkelt för sig, utan låter lika nyfiken som han alltid gjort med en spelstil som är både ekonomisk och generös, sparsmakad i solohänseende med korta intensiva utvikningar och öppen mot de övriga. Fraseringen är lite svajig vid några tillfällen, vilket snarare stärker hans personliga vibratolösa ton och ger en extra krydda.

Charlie Haden är en eminent solist som omsorgsfullt och långsamt bygger sina solon. Tydligt i balladerna I fall in love to easily och You stepped out of a dream där Hadens solida bas tryggt omfamnar arrangemangen.

Paul Motian spelar både med en öppen lätthet, där han med små medel håller ihop och komprimerar och med pondus och tyngd som i inledande Lover man.

Brad Mehldau är mera återhållen och koncis med sina lyriska utvecklingar än han brukar, vilket är till fördel och han är ytterst lyhörd, sufflerar och lyfter fram Konitz med bravur. Avslutande Oleo blir en grand finale, där alla sträcker ut både individuellt och kollektivt vilket ger Sonny Rollins komposition en ny lyster.

Vad mer kan man begära?

Ulf Thelander