LEE KONITZ / DAVE LIEBMAN /RICHIE BEIRACH Knowinglee

Recenserad i OJ 1-13

LEE KONITZ / DAVE LIEBMAN /RICHIE BEIRACH
Knowinglee

In your own sweet way – Don´t tell me what key – Universal lament – Alone together – Knowinglee – Solar – Migration – Thinghin’/All the things that – Trinity – Body and soul – Hi Bec – What is this thing called love?

Out Note OTN 006/Naxos/tid 75 min.
Lee Konitz as  ss, Dave Liebman ss  ts, Richie Beirach p.
Insp i Zerkall, Tyskland I maj 2010.

   Betyg 3: •••

Ett franskt skivbolag lokaliserat till Paris har utgivit den här märkliga men samtidigt positiva triomusiken. Musik för intima lokaler och för mindre men mycket uppmärksamma sällskap. Lee Konitz med sin ojämförligt långa karriär i jazzmusikens tjänst broderar toner med långa svepande linjer. Hans ton är medvetet litet nonchalant numera, litet stilfullt blasé kanske.

Men de tonföljder han linjerar upp är allt som oftast fascinerande. Vid det här laget har han åstadkommit mängder av duo och trio inspelningar. Många av dem har varit intressanta att lyssna till. Men ibland trampas det vatten och det marscheras försiktigt på stället i väntan på något annat.

Det är väl också ganska länge sedan som han ingick i en större ensemble. Det framgår på sina håll att han blickar både bakåt och framåt. Men som så många andra konstnärer lever Lee Konitz mitt i sin egen pågående utveckling. Något han tankemässigt sannolikt slåss både för och emot. Men hans estetik är som bekant mycket personlig vilket märks i hans tankar och resonerande kring musikformen.

Konitz personlighet möter upp väl med David Liebman som har ett annat förhållande till improviserad musik. Dessa olikartade förhållanden leder fram till intressanta tonutbyten som i ett både känslomässigt och samtidigt utfört intellektuellt samtal.

Liebman har liksom Konitz i det förgångna samarbetat med Miles Davis. Och även där har det varit intressanta utbyten av tankar och idéer. I det här sammanhanget agerar Liebman mer kraftfullt vilket väl hör ihop med hans särskilda tonattacker och improvisationsförfaranden.

Hans tonbild är litet starkare konturerad både med sopransaxen eller med tenorsaxen i händerna. Den är också rakare och har inte det plötsliga fall som kan karaktärisera Konitz spel på enskilda toner. Richie Beirach lägger inte några direkta ackordmattor under blåsarna. Utan för i stället ett spel där han kommunicerar med enskilda toner i det samtal de andra två för.

Beträffande betygsättningen får man slåss med det egna samvetet. Det är alldeles för lätt att dra till med höga poängsiffror. I det här fallet kanske musikerna vore förtjänta av en högre siffra? Men det får vara upp till dig som förhoppningsvis kommer att lyssna till detta framdeles.

Leif Wigh