LIILAA Dog farm

liilaadogfarm

Recenserad i OJ 4-12

LIILAA
Dog farm

Missing bite – Dog farm – Stubby – Oh my dog –Laika – Greyfriar’s swoon – Hounding in the compound – Bad dog dig – Why let the dogs out– Swansea’s stick

WP1-2011/henrik@wartel.se/tid 48 min.

Björn Almgren as, Nina de Heney b, Henrik wartel dr.

Insp i Göteborg 9 jan 2009.

Betyg 4:••••

Lila, liilaa eller leela är ett mycket gammalt ord på sanskrit. Det betyder ungefär lek, men har en mera komplex betydelse än vårt svenska ord. Denna information plus en bild på musikerna i trion medföljer cd:n.

På själva konvolutet titlarna på de tio spåren på albumet, inte mycket mer. Fast det räcker!

Just lek i musikalisk form beskriver väl vad trion liilaa spelar. De fem första spåren är bara runt tre minuter långa. En musikalisk idé eller ett melodifragment utforskas hastigt och lite skissartat för att plötsligt ta slut. Sedan kommer en ny skiss och en till och en till. Som om man prövar sig fram för att hitta ett gemensamt gungfly, som bär tillräckligt för att spela lite längre. Så de fem sista spåren är från fem till nio minuter långa. Musiken hinner utvecklas och närmar sig någon slags böjlig, smidig struktur.

Så är Greyfriar’s swoon baserad runt starkt och vackert basspel från de Heney. Almgren spelar lyriskt och sammanhållet runt denna förankring som mest kommenteras av infallsrika trummor från Wartel. Why let the dogs out börjar med dova hetsiga trumfigurer där sax och bas skapar ett gnisslande och skrapande ”surr”.

En spelidé som man håller igång genom hela ”låten”. Frijazz när den är som mest utforskande och öppen mot alla infall. Lekfullhet i en djupare bemärkelse, där även mindre bra infall får plats, men kan bidra till utveckling av något nytt.

Briljant spel av alla musikerna i trion. Liilaa är ett väl valt namn på gruppen, men varför albumet kallas Dog Farm är mera svårt att lista ut. Kanske bättre att bara lyssna och inte tänka så mycket.

Jan Strand