Lindqvist, Gunnar – tenorsaxofonist, skivproducent, jazzaktivist med mera

(8 maj 1937 – 19 februari 2003)

”Om inte Gunnar Lindqvist och EMI hade varit, så skulle den svenska sextiotalsjazzen, med undantag för några få musiker och grupper, vara ett oskrivet blad, skivmässigt sett”, skrev OJ i december 1970.

Han var född i Stockholm, växte upp i Enskede och fångades tidigt av jazzen. Bland hans dyrgripar fanns en autograf av Lester Young, som han 15 år gammal lyckades få vid dennes besök i Stockholm.

1953 började han spela tenorsax, och bland musikidolerna fanns snart Lars Gullin, som bodde i närheten. I skivspisarsällskap som Club Minton och Jazz Society fick han en djup och bred inblick i jazzens historia, och som amatörmusiker deltog han bland annat 1958 med en egen grupp i TV-jazzen.

1962 startade han det kortlivade skivmärket Jazz Records. Som reklamman på Skandinaviska Grammofon AB (senare svenska EMI) började han året därpå att producera en rad lp-skivor med jazz, varav de med Eje Thelin, Lars Gullin, Bernt Rosengren och Börje Fredriksson 1963-66 belönades med OJ:s Gyllene Skivan.

Efter några mellanspel återkom han i början av sjuttiotalet till EMI, nu som producent, och stod bakom Gyllene Skivan-belönade album med Bjarne Nerem, Nils Sandström, Putte Wickman, Bernt Rosengren och Nannie Porres, samt inspelningar med bland andra Gunnar Siljabloo Nilson, Monica Zetterlund och inte minst Lars Gullin, som han samarbetade nära med från 1964 fram till Gullins död 1976.

På 60- och 70-talen var Lindqvist drivande i organisationer som Modus och Föreningen Sveriges Jazzmusiker, FSJ. Till en konsert på Stockholmsterrassen i mars 1969 samlade han en stor grupp musiker för kollektiv, fri improvisation. Efter ytterligare inspelningar i studio utgavs hösten 1970 lp-skivan Orangutang med G.L. Unit, som manifesterade en ny metodik och estetik i svensk jazz.

Lindqvist fortsatte oförtrutet att arbeta för jazzen: han tog initiativ till flera spelställen i Stockholm, producerade på åttiotalet några skivor för märket Phontastic, översatte och bearbetade Keith Knox biografi över Lars Gullin, medverkade i radio (hans ”Oerhört”, som sändes 1980-92, var ett uppskattat program) och även tv. Han medarbetade då och då även med artiklar i OJ.